”Jag kunde inte sova för klådan”

Klara, 33, fick ta lugnande medel för att stå ut med vattkopporna

helskärm

Det finns klåda.

Och så finns det klåda som gör en galen.

Klara Wirdby, 33, fick vattkoppor som vuxen och behövde lugnande medicin för att orka med kliandet.

helskärm

Hon trodde att hon hade haft vattkoppor. Det trodde hennes mamma också. Det är ju en av de klassiska barnsjukdomarna; den har väl alla haft.

Men det hade inte Klara.

På julafton, två veckor efter att hennes yngsta dotter fått vattkoppor, blev hon sjuk tillsammans med äldsta dottern.

– ”Äsch, det är bara en ful finne”, sa mamma. Suspekt, tyckte jag nog, berättar Klara.

Det var förstås ingen finne. Klara firade julen, allt prickigare, men när hon åkte hem på annandagen var hon säker på diagnosen: vattkoppor.

Kunde inte sova

– Jag mådde fortfarande rätt bra. ”Det var inte så farligt”, sa jag sturskt. Men det fick jag äta upp.

Några dagar senare kom nämligen helvetet. Under ett dygn höll Klara på att bli tokig av klådan på kroppen.

– Jag letade igenom hela linneskåpet efter lakan som var okej att sova i.

Till slut släpade hon ut madrassen till ett annat rum för att inte störa de andra i familjen. På morgonen gick hon och drog axlarna upp och ned för att tröjan skulle åka upp och ned över kopporna på ryggen. Hon ville inte klia för då skulle det bara bli värre. Någon sömn var inte att tal om.

– Det kliande inte riktigt, utan det stack i hela kroppen.

Hon försökte ta reda på hur länge det skulle hålla på.

– Om det skulle hålla på en dag skulle jag stå ut, men om det var en vecka, skulle jag dö. På eftermiddagen ringde jag mamma och grinade. Det är inte ofta jag ringer till mamma och grinar. Men det här var helt fruktansvärt.

Fick lugnande

Även om hennes man var tröstande, var det inte tillräckligt.

– Han var sådär på att tycka synd om mig, tyckte jag då. Men det hade inte varit möjligt att tycka tillräckligt synd om mig. Jag kan vara rätt gnällig när jag är sjuk.

Till slut ringde Klara upp sin svåger, som är läkare.

– Han flinade och undrade om det inte gick så bra längre.

Men han skrev ut en ordentligt lugnande medicin.

– Den var hur bra som helst. Jag kunde äntligen gå och lägga mig och sova. Kanske hade jag blivit bättre ändå, men det kändes som att den var sänd från himlen.

Efteråt var hon nedgången. Två gånger under våren har Klara legat sjuk i feber – och det har inte hänt de senaste åren.

– Det kändes att det var en smäll för immunförsvaret. Och jag såg ut som en leprasjuk första tiden.

Några bilder av kopporna ville hon inte ta. Hennes man tyckte att de absolut måste ta en bild.

– Inte en chans! Vad skulle jag få ut av att titta på det? säger Klara upprört.

Även om vattkoppor var jobbigt, är det långt ifrån den värsta sjukdomen hon haft. När hon var ung hade hon Behçets syndrom med blåsor i munnen och svalget.

Ärren är kvar

– Det var som vattkoppor fast inuti munnen, säger Klara och funderar en stund över hur svårt det är att säga vilka sjukdomar som är värst:

– När man är sjuk – är man sjuk. Det finns inget tillfälle som man lever så mycket i nuet. Då är det överdjävligt, men så fort man blir frisk är det svårt att relatera till hur man kände.

Nu är hon helt frisk. Hon har fortfarande några ärr på halsen efter kopporna, men hon hoppas att de går bort till sommaren.

– Jag vet var de sitter, annars skulle man inte se dem.