”JAG ÄLSKAR ATT KÄNNA MIG STARK”
Publicerad 2015-04-27
Hinder är till för att ta sig över. För Joanna Swica blir löpningen roligare av isvakar, elstötar och branta stup. Men det största hindret övervann hon redan som tonåring.
Foto: Sara Ringström
Att kräla i lera och springa över glödande kol – visst låter det lockande? Ja, för Joanna Swica var det hinderlopp som fick kärleken till löpningen att komma tillbaka.
– Jag hade slutat springa. Som så många andra kände jag att det var jobbigt, att jag inte utvecklades och att det inte gav något. Men när jag kom på att jag ville springa hinderlopp började jag om från början. Jag sprang korta sträckor, ökade långsamt. Och plötsligt var det som om jag kom över en tröskel och jag började längta efter löpturerna, säger Joanna Swica.
Numera börjar hon löpträningen redan efter nyår och under sommaren försöker hon vara ute i naturen och springa så mycket som möjligt i stället för att hänga på gymmet.
Vad var det med hindren som gjorde löpningen rolig igen?
– Det händer något och jag vill alltid att det ska hända mycket, även på jobbet. Jag blir uttråkad om det är för monotont.
Joanna Swica har deltagit i en rad hinderlopp – Spartan Race, Toughest och alla Tough Vikinglopp. Hon har sett sporten utvecklas från en smal träningsform för en liten grupp människor till något som lockar alla möjliga.
– Att bli omsprungen av en 55-årig kvinna med massa lera i ansiktet som skriker ”Nu kör vi!” – det visar att alla kan vara med och att alla kan bli bra. Hinderlopp är det roligaste och häftigaste jag har gjort och man behöver inte vara en fulltidsatlet för att tävla. Man kan fortfarande ha ett vanligt jobb och ett socialt liv, gå ut och dricka vin en fredag, äta en pasta carbonara till lunch och placera sig bra på en tävling till helgen.
Vilket hinder är värst?
– Elen. Jag ryser fortfarande när jag tänker på det, den går igenom hela kroppen och slår ut dig totalt.
Men att få kroppen utslagen av elhinder är ändå lindrigt jämfört med vad som drabbade henne som 16-åring. Joanna Swica fick nervsjukdomen Guillain-Barrés syndrom, en sjukdom som drabbar 1–2 på 100 000 och ger förlamningar av olika grad.
I hennes fall ledde den till helförlamning. De allra flesta tillfrisknar helt, men Joanna Swica fick höra att hon aldrig skulle kunna gå igen.
– Läkarna sa åt mina föräldrar att sälja av sina företag och rullstolsanpassa hemmet. Sjukdomen var så svår att de inte trodde att jag skulle kunna komma tillbaka.
Hon fick lämna föräldrarnas hästgård på Österlen, ge upp ridningen, sluta gymnasiet och flytta in på ett behandlingshem där hon fick rehabiliteringsträning och massage.
Hur tog du dig tillbaka?
– Det var mycket tack vare min omgivning, de lät mig inte begrava mig i mina problem och tycka synd om mig själv. Jag bestämde mig för att om jag ville bli bra så var det upp till mig själv. Och så var jag så arg, jag tänkte ”jag är 17 år och har inte ens börjat leva än”. Det var så orättvist.
När Joanna Swica tillfrisknade flyttade hon tillbaka till hästgården och tog upp ridningen igen.
– Jag tror att det var tack vare att jag var så aktiv som jag lyckades ta mig tillbaka fullt ut. Och det är något som jag bär med mig – med en stark kropp är det lättare att komma tillbaka om det skulle hända igen.
I dag är Joanna Swica fullt fungerande, även om hon ibland kan få känningar i form av trötthet och stickningar i kroppen.
Nu har hon satt upp nya mål – en bra tid på halvmaran i vår och att göra en Ironman innan hon fyllt 35.
– Sen vill jag placera mig bättre i mina hinderlopp, delta i en till crossfittävling, bli bättre på klättring och göra mer yoga.
Har du aldrig dagar då motivationen tryter?
– Jo, varje morgon när jag vaknar undrar jag ”varför gör jag det här
nu igen?”. Sen skärper jag mig och tänker ”nu får jag sluta gnälla, nu kör jag!”. Men de gånger jag verkligen inte vill träna tillåter jag mig själv att stå över. Folk är så inställda på att prestera hela tiden, vara fröken duktig. Men det är du som bestämmer, och det gör inget om du missar en träning.
Att anmäla sig till tävlingar och lopp är ett sätt att hjälpa motivationen på traven. Men en lika viktig del av träningen är att känna sig stark i vardagen.
– Jag vill kunna använda träningen i verkliga livet, jag vill kunna
lyfta upp ett däck till exempel. Sen är det klart att jag vill se snygg ut också. Men när jag känner mig stark tycker jag om mig själv och då känner jag mig snygg. Det spelar ingen roll om jag är plus eller minus fem kilo. Om det krävs att mina lår är lite större för att klara av ett lopp, då får det vara så.
Hur är känslan när du tagit dig igenom ett lopp eller klarat ett hinder?
– Jag blir så pepp och glad! Som i går, jag skulle gå och fylla på vatten i gymmet och så gick jag förbi ett räcke och hoppade upp och gjorde tre pull-ups. Det var som ett hinder på vägen. Och det är så häftigt att bara bestämma sig, göra det och sedan gå vidare. Att ha kontroll över min kropp är den bästa känslan, speciellt som det var precis det jag förlorade när jag var sjuk. Jag älskar att känna mig stark!