Begärets barocka bryderi
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-17
CLAES WAHLIN ser Konwitschnys Così fan tutte
Det säger en hel del om det svenska operalandskapet, att när äntligen en internationellt uppmärksammad operaregissör engageras, så är det inte någon av de tunga institutionerna som skrivit kontraktet.
Värmlandsoperan i Karlstad har helt enkelt gjort ett kap när de i samarbete med Komische Oper i Berlin städslat Peter Konwitschny för Mozarts Così fan tutte. Så blev det kanske också den enda märkesföreställningen i landet värdig underbarnets från Salzburg jubileumsår.
Konwitschnys uppsättningar präglas av ett slags materialitet. Varje idé, tanke eller motiv översätts till högst konkreta sceniska gester och föremål, gärna med komiska övertoner. Den djungelfond, lånad av Henri Rousseau, som syns i första akten, kombinerar naiviteten med begäret: förr eller senare kommer tigern förgöra bilderbokens skimrande landskap. Eller som den scenen när Ferrando och Guglielmo tvekar över sina tilltänkta inte vet om de ska behålla tofflorna på, eller byta till mer vuxna skodon.
Trohetstesten som damerna utsätts för, själva navet i Così fan tutte, kan av idealisten uppfattas som osannolik, medan Don Alfonsos och Despinas tillskyndare nickar igenkännande åt slöjan som rivs bort. På Värmlandsoperan får publiken välja själv, då man efter paus har ett ovanifrånperspektiv i den runda, snedställda spegel i taket, som alternativ till spelet på scengolvet.
Men, trots den ljuvligt anarkistiska finalen, kilar Konwitschny in en och annan betänklighet i denna begärsmekanik, som Don Alfonsos ständiga självmordsförsök eller hur inledningens docklek och barnsliga blygsamhet som vartefter ersätts av vuxenhetens bittra, motvilliga erfarenhet gestaltas med en djupt känd förvirring; alls inte, trots de många komiska turerna, som någon barock lättsamhet.
Lätt och exakt ljuder dock Värmlandsoperans Sinfonietta under Tobias Ringborgs ledning. Solisterna är överlag goda, främst Katarina Giotas Dorabella och Anne Bolstads Despina.
AnnLouice Lögdlund (Fiordiligi) har en imponerande stämma, men svärtan och kraften är nästan för dramatisk för Mozart.
Jesper Taube (Guglielmo) och Jonas Duràn (Ferrando) ska också nämnas, och ingen må tveka om att så här borde väl alla göra opera.
Opera
Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)
