En budget som inte bryr sig om kulturen
Kulturministern hoppas att de rikas pengar ska sippra ner till teatern
60 miljarder – så stort var reformutrymmet, hade finansminister Elisabeth Svantesson meddelat redan innan hon presenterade dagens budget. Inte fest i Kapernaum direkt, men efter två år då allt gått ut på att inte elda på inflationen så var det ändå nåt.
Tyvärr tycks kulturministern ha stått sist i kön när miljarderna skulle fördelas – eller om hon ens ställde sig i den. Parisa Liljestrand har visat sig vara en otroligt lojal moderat. Under sin pressträff i dag lyfte hon ”breda skattelättnader för hushållen” och tycks hoppas på att de som får fetare plånböcker ska köpa en bok eller göra ett teaterbesök extra. Nedsippringsteorin inom kulturpolitiken alltså, jag trodde de flesta slutat tro på den.
Det är inom två områden man ser tydliga höjningar av anslaget. Först det som ligger i linje med regeringens fokus på säkerhet: Riksarkivet och Riksantikvarieämbetet får mer pengar för att utveckla beredskapen för att säkra kulturarv vid kris och krig. Sen läggs 50 miljoner på ”Skapande skola”, pengar skolor kan ansöka om för samarbeten med professionella kulturskapare.
Det har nog ingen synpunkter på, men på kulturområdet i övrigt gäller fortsatt återhållsamhet. Som Magasin K konstaterar fortsätter kulturens andel av den totala budgeten att minska. I budgetpost efter budgetpost – scenkonst, bildkonst, konstnärers villkor, museer, film – är det bara små justeringar av beloppen. I praktiken riskerar det att betyda framtida neddragningar eftersom löner och hyror stiger och ska betalas. Dock kommer Dramaten, Nationalmuseum och Naturhistoriska, som pressas hårt just av sina lokalkostnader, att få extra pengar av staten för att kunna betala hyran – till staten. Och renoveringen av Operan rullar på, nu ska pengar lånas upp för detta. Hur den hyran sen ska sättas kommer att bli mycket intressant att följa.
Nu är det tydligt att frågan aldrig handlade om brist på pengar utan är ideologisk
En väsentlig del av de statliga kulturpengarna fördelas av regionerna, till exempel till länsteatrar och -museer, via den så kallade samverkansmodellen. Redan i förra årets budget kom ett kärvt besked då anslaget dit från och med 2024 inte pris- och löneuppräknas. Följden av detta larmade tio politiker i fem regioner om för några veckor sen, i ett öppet brev till kulturministern. Det hade de inte mycket för – istället aviserar regeringen om en årlig minskning av det totala anslaget ”Bidraget till regional kulturverksamhet” på tjugo miljoner årligen under tre år. Då tröstar det nog föga att de får dela på fem miljoner extra i år, som kompensation för förra årets inflationsrally. (En annan men besläktad fråga: vad händer med Mats Svegfors utredning av kultursamverkansmodellen? Inget alls, verkar det som. Kanske det tröstar regionerna, som inte gillade förslaget.)
Dessutom fortsätter regeringen också på sin inslagna väg med krympta anslag till studieförbunden, viktiga för kulturen inte minst i glesbygd och mindre städer. Nu är det tydligt att frågan aldrig handlade om brist på pengar utan är ideologisk.
Man ska inte kalla den här budgeten för en katastrof eller ett dråpslag, det handlar mer om ett fortsatt ointresse för kulturen från Tidöregeringens sida. Vi får väl bara hoppas att de där höginkomsttagarna som belönas mest i budgeten gör slag i saken och bokar ett museibesök i dag.
