I en klaZZ för sig
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2016-02-12
Kristian Lundberg hyllar filmen om Zlatan: gripande om etnicitet och orättvisor
Det finns en sorts mörk skuggfilm dold i dokumentären Den unge Zlatan.
Det är när betraktaren under ett par ögonblick får se den dåvarande lagkamraten Tony Flygare blixtra förbi.
MFF blir höjdpunkten i Flygares karriär. Det är nämligen en helt annan, betydligt mörkare skildring som sedan finns att berätta om hans liv och karriär. De flesta som föds in i klassmörkret kommer nämligen att stanna kvar där, även om rampljuset gnistrar till under ett par sekunder.
Du äger ingenting och kommer förlora också det lilla som du har. Man skulle kunna tro att en film om en av världens bästa fotbollsspelare skulle handla om fotboll, om olika spelare och matcher. Det är viktigt, så klart. Det är bara det att det inte är det centrala i berättelsen om den unge Zlatan.
Det nyliberala skifte som har ägt rum under det senaste decenniet tycks vilja lära oss att ensam är stark och att vi själva är ansvariga för vår egen lycka. I den mallen skulle Zlatan fungera perfekt. Det är bara det att det inte stämmer.
Hasse Borg, dåvarande sport- och marknadschef i MFF säger: ”Det måste vara ruskigt att vara i den åldern och inte ha någon att vända sig till.”
De flesta barn i sexton-sjuttonårsåldern brukar ha det. De flesta brukar heller inte ha 350 timmars frånvaro från skolan. Det är bara i speciella områden i Malmö som verkligheten ser ut just precis så. Zlatan säger i ett klipp i filmen att han har lärt sig att klara sig själv, naturligtvis, vad skulle han annars säga och göra?
Det finns en politisk underton i filmen. Den blir tydligare och tydligare. Den talar om priset i att vara ensam och försöka resa sig upp från sitt sammanhang. Den talar om bristen på tillit till det omgivande samhället, inte minst för att du just har blivit sviken redan som mycket liten.
Det finns en djupt rörande scen där den unge Zlatan får se en bild av sig själv. Ett fotografi där han är åtta, kanske nio år gammal. Han kallar sig själv för ”Zigge Zigenare” – och sagt av Zlatan själv blir det en ironi med bitter eftersmak – för värre uttalanden om hans etnicitet kommer följa honom, som när en sportkrönikör i Holland bland annat säger följande: ”Du Zlatan, du andra klassens invandrare, res hem.”
Den unge Zlatan hade mycket väl kunna vara en film om avgörande mål, matcher och laguppställningar. Det blir det inte. Det blir i stället till en både angelägen och gripande film om klass och etnicitet. Det blir också till en sorts mörk motsång till nyliberalismens halleluja inför den framgångsrike solitären. Det finns alltid ett pris att betala. Det priset betalar inte vi som står och jublar på läktarna. Vi står i stället som vinnare i valfrihetens namn. Det betalas i stället av klassresenärer, som Zlatan.
Luciano Moggi, sportchef på Juventus uttrycker det på ett annat sätt: ”Han hade förmodligen blivit cykeltjuv om han inte hade spelat fotboll.”
Det tycks vara de val som erbjuds. Men. Det är inte människorna i klassmörkret som har formulerat villkoren, bara tvingats underkasta sig dem.
Magnus och Fredrik Gertten har skapat en viktig film som på flera olika sätt faktiskt är större än sin huvudperson.
Kristian Lundberg
