Familjens narcissism banade vägen till P1
Sigge Eklunds ”Sommar” gör det förväntade
Att vara en nepo baby verkar inte vara helt lätt, kanske rakt av värre än att inte vara det. Ett helt liv vigt åt Den Stora Uppgörelsen. Släktbanden virade som en snara runt halsen. Den egna framgången bara mätt i förhållande till föregångarna. I Sigge Eklunds fall har de flesta i hans familj en Wikipediasida, men han är i alla fall den första i ledet som fått det där mytomspunna samtalet från Bibi Rödöö.
Förväntningarna har varit skyhöga. Det skulle inte bara bli sommarens bästa ”Sommar i P1” utan även det bästa på många år, konstaterade poddkollegan Alex Schulman, tillika producent för Eklunds magnum opus.
Efter ett evigt hånande av det strömlinjeformade formatet i den egna podden var det nu dags för Eklund att ta bladet från munnen. Skulle han som Eric Rosén anade ”spränga sönder hela skiten”? Kanske stöpa om formatet i en Netflix-variant? Göra om det hela till en dokumentär om det mytomspunna lyxhotellet Chateau Marmont?
Istället levererar han en klassisk Sommar i P1-berättelse om sin kamp för att slå sig fri från släktens sorg och självupptagenhet. Visserligen med väl vald musik och med Lena Endres ljuva stämma som den inre berättarröst som kom till honom vid sex-sju års ålder. Men mer häpnadsväckande än så är det inte.
Programmet tar avstamp i farfadern Bengt Eklunds inrökta rum i Gamla stan, också känt som ”Narcissismens Hiroshima". Där förvandlas Sigge Eklund till ”lyssnaren”. Som ung skriver han upp frågor inför besöken med den avdankade Dramaten-skådisen vars livsverk inte blev mer än ”pappa till Tjorven”. Han vill förstå vad som egentligen hände och hur ”traumat med Ingmar Bergman” utspelade sig. Men främst är han där för att bli till.
Varför väljer Eklund, som uppenbarligen har förmågan att förpacka och förmedla en historia om de mest vardagliga ting, detta helt väntade tema? Är det för att färdigställa det projekt som påbörjades i det inrökta rummet i Gamla stan? För att bli fri på riktigt?
Efter Bengt Eklunds död river Sigge ut alla nedtecknade citat från anteckningsboken, nu är det hans tur att berätta sin berättelse. I både poddar och böcker. I en recension av Sigge Eklunds “Det är 1988 och har precis börjat snöa” från 2005 står det såhär: “Fåfängan, medger Eklund, är en släktförbannelse, men det är uppenbart att han i djupet av sin natur inte skäms särskilt mycket för denna ”djävulska smitta”, utan mer betraktar den som en drivkraft - och därmed ett övertag (...).”
Vem skulle vilja släppa taget om en sådan drivkraft? Den har tagit honom hela vägen till Sommar i P1. Sista bossen är vunnen.
Vad hade en nepo baby egentligen varit utan sin släkts sorg? Utan den narcissism som han anklagat både sin pappa och farfar för att besitta hade Sigge Eklund inte kunnat skriva eller prata om det. Men genom att hävda att han alltid velat ta avstånd från det självupptagna kan han komma undan med att fortsätta prata om sig själv, även om det är snyggt förpackat i en berättelse om någon annan.
