Wallander är precis som jag
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2016-03-11
Rockstjärnan Patti Smith hyllar Henning Mankell och hans rastlöse komissarie
Ikväll hålls en minneshögtid för författaren och dramatikern Henning Mankell (1948–2015) på Dramaten i Stockholm.
På scenen står bland andra punkens gudmor, rockikonen Patti Smith.
I dag kan Aftonbladet Kultur publicera hennes nyskrivna förord till Mankells första Wallanderroman – en kärleksfull hyllning till vännen Mankell och hans skapelse.
Jag reste ensam, mellanlandade, drev omkring. Gick på tåget till Wien och förlorade mig bland stora tänkares andar, åkte sedan vidare till Prag där jag besökte en liten pärla till operahus, ditlockad av en omodern uppsättning av Tosca.
När jag gick av tåget på en station i Berlin var jag i desperat behov av något att läsa. I en bokhandel hittade jag ett litet brokigt urval böcker på engelska. Jag läste de första raderna i var och en, men föll inte för någon. Sedan plockade jag upp Mördare utan ansikte, en bok som hade fått den första Glasnyckeln, en utmärkelse som delas ut till deckare skrivna i nordiska länder.
Mördare utan ansikte börjar med orden ”Någonting har han glömt, det vet han med säkerhet.” En rad som omedelbart kastar in läsaren i Wallanders psyke, i ett försök att dra fram ett påtagligt minne ur ett dunkel av oåtkomlighet. Den föll jag för, och hamnade på Zoo Café där jag satt och läste i timmar, försjunken i den bistra, dimhöljda atmosfären vid Sydsveriges kust.
Det var så jag upptäckte Henning Mankells rastlöse och intuitive poliskommissarie Kurt Wallander.
Jag var fast från första stund, djupt engagerad i hans tvångsmässiga process, hans dåliga kaffe och det klassiska soundtracket till hans liv – La Traviata, Fidelio, arior av Verdi, Rossini och Mozart. Det är hans spellista, det är så han tar sig igenom natten.
Han har svårt att sova men till Maria Callas röst lyckas han äntligen nicka till. Ett telefonsamtal i natten bryter sig in i hans dröm. Det har hänt något otäckt i Ystad. På en avlägsen bondgård i Skåne har Johannes Lövgren hittats torterad till döds och hans fru Maria har blivit brutalt misshandlad och lämnad att dö med en snara om halsen.
Våldet kräver en ny definition, som om det inte längre handlar om ett brott, utan om vansinne. En avskyvärdhet som är svår att ta in, svår att lösa, och ger en skrämmande känsla av vad som komma skall.
Det är här vi möter Kurt Wallander. Inte i början av hans karriär som kriminalare, utan i dess turbulenta mitt. Han har separerat från sin fru och har dålig kontakt med sin dotter. Hans gode vän och mentor Rydberg kämpar mot långt framskriden cancer. Hans pappa har alzheimers.
Boken skrevs 1991, men Wallanders tid är vår nutid. Han plågas av de frågor som vi tvingas ställa oss varje dag. Varför så mycket våld? Han kämpar för att förstå den växande moraliska upplösningen inför det nya millenniet. En ny era, som kräver nya strategier, och kanske en annan sorts polis.
Wallander är en god kriminalare i en ond värld. Han undrar vad som håller på att hända i hans land. Febrilt finkammar han igenom sina fall efter ledtrådar, över kannor med sömnlöshetsframkallande bränt kaffe som senare dövas av whisky.
Gång på gång skjuter han familjeansvar, privata orosmoment, till och med fysiska begär åt sidan; ingenting är viktigare än jakten på rättvisa för offret. Hans enda lyx verkar vara de dyra högtalarna som sitter i hans bedagade bil. Med Verdis Rekviem i bakgrunden funderar han över utredningen och går igenom lösa trådar efter något som kan frambesvärja en misstänkt.
”Det finns inget som heter en mördares ansikte”, säger Rydberg. Ingen särskild profil, inget man kan räkna med. I avsaknaden av misstänkta fokuserar läsaren på kommissarie Wallander. Det är ett listigt grepp. På så sätt får vi lära känna hans metoder, hans privata demoner och hans insiktsögonblick.
Mördarna har verkligen inget ansikte. Det finns bara en enda liten ledtråd – ordet utländsk som uttalats av en döende kvinna. Ett ord som öppnar en Pandoras ask av rasism och misstänksamhet som äter sig in i samhällsväven.
Nystandet i ledtrådar för honom fram och tillbaka till flyktingboenden, där han upptäcker ovisshet och försummelse. Brott ersätts av grymhet, riktad mot minoriteter, kvinnor och barn. Det ligger nationalism i luften. Det här är ingen vanlig deckare, utan en intensiv och sorglig studie av det kulturella skifte vi lever i.
När de väl identifierar förövarna ställs hans arbetsgrupp inför den svåra uppgiften att hitta dem i ett mångskiftande människohav. Rydberg påminner en missmodig Wallander om att sanningen ibland kan vara den enda belöningen i en utredning. Men Wallander nöjer sig inte med bara sanningen, han vill att rättvisa ska skipas. Envetet fortsätter han snoka, vända och vrida, spåra och visualisera. Fast besluten om att tjäna och skydda människor är han dömd att offra allt för att få tag på rätt man.
Jag trodde att Kurt Wallander skulle fortsätta i all evighet. Direkt efter att jag hade läst Mördare utan ansikte kände jag ett släktskap med den här lite alkoholiserade, melankoliske kriminalaren. Båda älskade vi Callas, vi hade båda en tendens att somna fullt påklädda, glömma bort att äta och flacka omkring genom dimman som rullade in från havet, bara för att återvända till livets självuppoffrande dysterhet.
När jag plockade upp Mördare utan ansikte i en bokhandel i Berlin anade jag inte att jag skulle dras till honom på det sättet, eller att jag en dag skulle träffa hans skapare, Henning Mankell.
Kanske var det samma sträng som satte mig i kontakt med Wallander som vibrerade och förde mig och Henning samman som vänner. Långväga vänner som helt enkelt fick lita på att det fanns någon på andra sidan. Vi bröt bröd. Jag såg skrivbordet där han jobbade. Jag sjöng för honom och hans fru, och han talade för mig. Vi skojade om våra alternativa offentliga identiteter. Den svenska kriminalromanens gudfader och punkens gudmoder.
Men vi pratade också om kvinnors rättigheter, konstnärens ansvar och det underliggande narrativet i en Puccini-aria jämfört med en brottsutredning. Jag trodde att jag alltid skulle få ha honom på jorden som min vän. Han var bara lite yngre än jag, så varför inte? Men vi har förlorat honom, precis som Wallander skulle förlora sin gode vän Rydberg.
Ändå kan jag se Henning på bara armlängds avstånd. Hans hasande gång, hans svarta rock, hans lite oregerliga vita hår och hans alerta ögon färgade av sorg över mänsklighetens tillstånd. Han var en politisk, poetisk och produktiv författare som inte bara skrev deckare, men för mig finns hans kriminalare alltid där, materialiserar sig i marginalen när vi möts i fantasin.
Henning och hans kriminalinspektör. Jag hittade dem på egen hand. Jag läste Mördare utan ansikte och slog följe med Wallander. Nu när Henning är borta ser jag dem ibland som en dubbelexponering, och tacksamt slår jag följe med dem båda.
Patti Smith
