Det är som en riktigt dålig film på Netflix
Makten har sällan sett mer vulgär ut än efter Rafah
Verkligheten är så overklig. Den är inte trovärdig, hade den varit en film hade man avfärdat den som överdriven, karikerad och med en pajasartad dramaturgi.
Å ena sidan bilderna från Rafah, efter det senaste i raden av dagliga massmord på palestinier som Israel genomför. En man håller upp en barnkropp utan huvud, i bakgrunden brinner världen. Helvetet där. Å den andra sidan, samtidigt, bilden på en hysteriskt fnittrande Ulf Kristersson (M), statsministern har själv publicerat ett inlägg där han äter peacemärken med jordgubb- och lakritssmak och han har aldrig sett lyckligare ut.
En bild på en mamma som bryter samman, kollapsar under sorgen och desperationen, efter de israeliska bomberna mot oskyddade tältläger, på den plats Israel hänvisat civila till för att undkomma attackerna. Samtidigt en annan bild, på republikanen Nikki Haley, kanske kandidat till posten som vice president när Donald Trump vinner valet, som signerar en israelisk missil med orden ”Finish them!”, omedelbart efter att bilderna från Rafah kablas ut.
Förintelseöverlevaren Aryeh Neier, som grundade människorättsorganisationen Human Rights Watch och var med och la grunden för Internationella domstolen (ICJ) och Internationella krigsförbrytartribunalen (ICC), säger i en intervju att Israel bedriver folkmord på palestinier. Timmar senare: En glad och nöjd Mats Persson (L), utbildningsministern, poserar bredvid Israels ambassadör i Sverige, Ziv Nevo Kulman, och skriver ”Även i prövande tider behöver länder komma samman”.
Jag hade inte trott på det här om det var ur en teaterföreställning, visades på Netflix eller var utdrag ur en roman. För stolpigt, övertydligt. Ett klumpigt sätt att berätta, som gör världen alltför svartvit, var är nyanserna?
Jag hade sagt att viljan att ursäkta eller blunda för massmord och utrotningskrig aldrig hade tagit sig fullt så osofistikerade uttryck, inte i verkligheten. Där, i den riktiga världen, hade man varit mer mån om hur man framstår än att bara kötta på med den vulgära likgiltigheten inför vissa människors liv.
Det här är inte en trovärdig historia.
Men helvetet här, helvetet där, helvetet överlag, visar oss gång på gång att det är verklighetens berättelse om civilisationen som är fiktiv.
I den verkliga världen finns bara exempel på hur makten gång på gång, inte sällan med stor övertygelse, ursäktar precis vad som helst, när som helst.
Och jag är övertygad om att de ändå sover gott på natten.