Hemsökt av Delsbomaran
Sista gången jag såg henne:
Hon satt i tältöppningen hos en av mina bästa vänner. I halvprofil. Naken. Vacker som Viveca Lindfors. Vackrare.
Hon såg på mig med samma likgiltiga blick som den som betraktar en död torsk i fiskdisken och snart ska bestämma sig för att ta en gös i stället.
Jag kände mig tom, övergiven, visste att allt var slut. Jag kände mig lika död som torsken i kyldisken. Och jag var lika stum. Hade lika grumliga ögon.
Så, utan att släppa mig med blicken, sträcker hon ut sin vackra hand, den som smekt mig så, släpper kondomen, drar igen dragkedjan och försvinner.
Jag rämnade.
Allt var mitt fel, allt. Jag hade betett mig som den byfåne jag uppenbarligen var, sårat och svikit henne. Om jag bara vågat erkänna för henne och mig själv att ... ja, vad spelar det för roll längre?
Nu satt jag här vid sjökanten i Delsbo, en underbar sommarnatt i Hälsingland för alla utom mig och funderade på hur det skulle kännas där nere på sjöbotten.
Det var så oändligt längesedan. Det var i går. Och snart när solen rullar ner under horisonten igen kommer det att kännas som det är just nu.
Det är likadant alla ljusa sommarnätter.
Maran från Delsbo rider mig.
Hon kommer att hemsöka mig några nätter till. Men tack och lov har det redan börjat bli mörkare.
Snart stiger augustimånen upp mot en sammetssvart himmel. Fast jag kommer inte att känna mig helt säker förrän i september.
Nästa sommar kommer hon tillbaka.
