”Hon var en kolsvart humorist”
”Minns Bodil som den mest uppmuntrande och generösa författare jag mött”
1971 kunde jag förstås inte ha brytt mig mindre om att det var någon som hette Bodil Malmsten som skrivit manus till den tecknade tv-serien Benny i TV2, eller att det var hennes dåvarande make Peter Csihas som ritat.
Jag var inte ens särskilt förtjust i programmet. Redan den ödsliga tvärflöjten i signaturen gjorde mig beklämd, och sedan kom alltid ”De Stora Barnen” och förstörde.
Men visst. Nog skulle man kunna säga att Benny är mitt tidigaste minne av Bodil Malmsten, eller av hennes författarskap.
Sedan var det några år på 80-talet när det nästan jämt var Bodil Malmsten på tv, i svallvågorna efter genombrottet med diktsamlingen Damen, det brinner! (1984).
Jag vill minnas att hon alltid såg så glad ut där i rutan, och att hon sopade banan med Carl Olof Josephson och de andra när det kom till att prata om böcker.
Johnny var en ung soldat av Dalton Trumbo. Den skulle man läsa. Och så allt av Thomas Bernhard förstås, hennes idol. Fast hans dikter kunde man hoppa över. De var skit, menade hon.
Själv blev hon bara bättre och bättre som poet, alltmera radikal, alltmera samplande – allt från sommarplågor till Beckett – och bitvis vilt rimmande. Från debuten med Dvärgen Gustaf som kom ut på hennes 33-årsdag, den 19 augusti 1977, till den lyriska återkomsten med Det här är hjärtat, en sorgebok uppkallad efter Gunnar Ekelöfs sista ord här i livet.
Min egen favorit är Nefertiti i Berlin från 1990, om en mor och en dotter som flyger till Berlin för titta på frisen med Echnaton och Nefertiti på Ägyptisches Museum, och framförd med en avundsvärd balans i uttrycket: ”Vi störtar ner i underjorden / Jag måste binda oss vid närmsta moln!”
I böcker som B-ställningar (1987) eller Det är fortfarande ingen ordning på mina papper (2003) odlade hon en avig sorts kortprosa som låg poesin nära, liksom lystrande till gnisslet mellan tillhörighet och utanförskap. Här framträdde en folkkär författare på kant med såväl folkhemmet som det egna självet: ”Se människan i Fältöversten, vad skiljer henne från människan i Sturegallerian, Globen City Shopping eller Ringen Söder? Det är skillnaden som skiljer, olikheten."
1994 slog hon till som romanförfattare med Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, om hur skådepelaren Maurice Lind vaknar upp och finner sig vara en skitstövel. Definitivt en av 90-talets mest minnesvärda svenska romaner, och en av det förra seklets snyggaste boktitlar.
Sedan tog hon sin mossgröna Rover och drog till Finistère där det blev ett par romaner till, men nu av självbiografisk karaktär. Som Mitt första liv (2004), om uppväxten hos morföräldrarna i Bjärme i Jämtland, eller Priset på vatten i Finistére (2001), om avskedet till bostadsrättsföreningen Perstorpsplattan och försöken att slå rot i den lilla orten vid den franska Atlantkusten.
Men framför allt gav hon under denna senare del av författarskapet ut en serie journaler eller dagböcker av vilka den sista och femte kom ut 2013, Och ett skepp med sju segel och femtio kanoner ska försvinna med mig.
Kanske är det i dessa till synes anspråkslösa skildringar som vi kommer Bodil Malmsten närmast, i den personliga och genrelösa blandningen av fotografier och anteckningar, om lyckan över att få påta i en trädgård men också om döden och sorgen, och om vreden över riskkapitalisternas och skogsbolagens härjningar i hemlandet.
Litterärt sett var Bodil Malmsten en enveten solitär, en kolsvart humorist bärande på en ständig ilska över sakernas tillstånd, men hon hade också glädjen att bli läst av många. Förutom ett trettiotal böcker fick hon också ur sig noveller, dramatik (debut 1993 med Den underbara bysten på Stockholms stadsteater), sångtexter och kåserier i bland annat Femina och Aftonbladet.
Själv minns jag henne som en av de mest uppmuntrande och generösa författare jag mött. Vi hade en hel del kontakt under mina grönaste år i litteraturbranschen, och jag kommer ihåg hur grymt imponerad jag blev när hon visade sig vara hej och tjena med storheter som Werner Aspenström och Slas (som hon för övrigt var stilistiskt befryndad med). I någon mån uppfattade jag henne nog som någon sorts felande länk mellan samtidslitteraturen och den redan då uråldriga författargeneration som jag djupast identifierade mig med.
Jag kommer också ihåg hur glad hon var när hon äntligen fick sitt körkort, 52 år gammal. Frihet! Och att hon var rätt bestämd med att jag måste råa till det mer i mina texter.
Det var ett ganska bra råd, och även om jag aldrig har lyckats följa det särskilt väl eller alls så är det i alla fall något som fortfarande far genom skallen när jag sätter mig för att skriva. Att råa till det.
