Hotet kommer inifrån
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-02-29 | Publicerad 2016-02-25
Leander och Sachnin om maktstriderna som kan bli slutet för putinismen
I september i år ska Ryssland hålla parlamentsval, vilket i sig inte betyder någonting då Ryssland inte har några fria val. Betydligt större betydelse för den ryska politiska utvecklingen har däremot de växande motsättningarna inom president Putins administration, som börjar komma upp till ytan och kan leda till att regimen slits sönder inifrån.
Putinregimen är ett klassiskt exempel på bonapartism, det vill säga en auktoritär borgerlig regim som balanserar sin makt på att försöka tillgodose flera olika sociala gruppers intressen. Tack vare det galet höga priset på olja under Putins första tid vid makten hade regimen ett spelrum för att kunna fortsatta de nyliberala reformer och privatiseringar som oligarkerna (och WTO) krävde, samtidigt som det fanns pengar över till höjda pensioner och löner, och resurser att bygga en stark stat. Något som har gjort att så väl ryska nyliberaler, som folkliga populister och nationalister har kunnat se sina önskemål förverkligas av Putin och därmed betrakta honom som just deras president.
Oljepengarna har använts för att släta över motsättningarna mellan klasser så väl som rivaliserande oligarkgrupper. Men nu ser den tiden ut att vara förbi, och i den växande krisens spår framträder också skillnaderna och fiendskapen mellan dessa olika grupper av ”putinister”.
I skuggan av den pågående ekonomiska krisen i Ryssland, hölls i januari i Moskva ett nyliberalt ekonomiskt forum, uppkallat efter Jegor Gajdar, den förste premiärministern i Jeltsins regering och mannen bakom chockterapin och de radikala marknadsreformerna i början av 1990-talet. Vid detta forum deltog nästan alla landets ministrar under ledning av premiärminister Dmitirj Medvedev, tillsammans med ett flertal av oligarkerna och cheferna för landets största banker.
Gajdar-forumet hade till syfte att sätta press på Putin och klargöra att den ekonomiska eliten är missnöjda med den rådande ekonomiska situationen, som till del har orsakats av konflikten med Väst, men också är ett resultat av den nedskärnings- och privatiseringspolitik som förts av så väl Jeltsin och Putin de senaste 25 åren. Trots det var ministrarna eniga om att botemedlet för krisen är att fortsätta med samma nyliberala politik, men nu på bekostnad av Putins tidigare populism genom ännu hårdare reformer – som höjd pensionsålder, längre arbetsveckor och en ny våg av privatiseringar – för att öka vinsterna för eliten.
Regimen är fullt medveten om att det kommer att behövas ett ännu mer auktoritärt styre för att kunna driva en sådan impopulär politik, då missnöjet bland den allt fattigare befolkningen skulle få den stora proteströrelsen mot Putin 2011–2013 att blekna i jämförelse med kommande arbetarprotester om de inte slås ner i tid. Lastbilsförarupproret som bröt ut över hela Ryssland i vintras i protest mot nya vägavgifter är en förvarning för de styrande om vad som kan komma.
En annan grupp som nu kämpar om politiskt inflytande över Putin kan kallas för ”industrialisternas parti”. De representerar de krafter som vill se nysatsningar på den inhemska industrin och ökad produktion för den ryska marknaden, för att slippa importera så mycket utländska varor som Ryssland gör i dag. En nyckelfigur i denna grupp är keynesianen Sergej Glazjev, som har en bakgrund i det vänsternationalistiska partiet Rodina (Fosterlandet) och utmanade Putin om presidentposten i valet 2004, men därefter kapitulerade och värvades till Putins administration som en av Putins rådgivare.
Glazjev har som alternativ till dagens nyliberala politik föreslagit ekonomisk protektionism, sänkta räntor och billiga lån för att främja inhemsk produktion. Han vill se ett statligt ingripande i en storsatsning på nyindustrialisering och att löner och pensioner ska höjas för att uppmuntra till konsumtion, samt förespråkar militär upprustning.
Samtidigt som denna grupp ser sig själva som de riktiga putinsterna har de på senare tid gått till starkt angrepp mot Putins nyliberala regering som man beskyller för att vara pro-västliga ”femtekolonnare”.
Ytterligare en grupp ”putinister” som kan komma att utmana både liberalerna och keynesianerna om makten, är en liten med hård kärna ultranationalister. Den 25 januari bildades en grupp som kallar sig ”25:e januarikommittén för Rysslands räddning”. Frontfigur i denna kommitté är Igor Strelkov, en reaktionär monarkist och före detta FSB-officer som blev känd 2014 då han dök upp i östra Ukraina som en av ledarna för de pro-ryska separatisterna.
Strelkov ville erövra hela Ukraina åt Ryssland, på samma sätt som Putin hade annekterat Krim. Men Strelkov blev snart besviken på att han inte fick det militära stöd som han förväntade sig av Putin, och ser sig nu som förrådd av de krafter inom presidentadministrationen som inte vill eller vågar konfrontera väst fullt ut. 25:e januarikommittén har nu förkunnat att “den nuvarande ryska regeringen är sjuklig och självdestruktiv. Vi har inget intresse av att stödja denna regering och därmed smutsa ner även oss själva.” Därmed har de tidigare mest radikala putinisterna ställts sig i opposition. Denna lilla men militanta högerextrema grupp kan få ett växande inflytande i rysk politik om krisen förvärras.
Vad kommer då president Putin själv göra? I nuläget försöker han fortsätta sin gamla taktik att manövrera mellan de olika politiska lägren. Han har visat fortsatt förtroende för sina nyliberala ministrar och deras politik, trots den ekonomiska krisen och rubelns kollaps. Å andra sidan har Putin nyligen gjort ett par intressanta uttalanden där han hävdade att planekonomi har vissa fördelar och att grundtanken med kommunismen var bra, och därmed signalerat att dörren inte är helt stängd för Glazjevs idéer.
Samtidigt som Putin på detta sätt flörtade med sovjetnostalgikerna, betonade han dock att han ansåg att Lenin och bolsjevikerna var landsförrädare som skapade kaos i Ryssland. Det sista Putin vill i dessa kristider är nämligen att folket ska börja tänka på revolutioner. Men regimen står nu inför ett dilemma i frågan hur man ska förhålla sig till det kommande jubileumsåret 2017, då hundraårsminnet av den ryska revolutionen på ett eller annat sätt måste uppmärksammas.
Putinregimens taktik att försöka tillfredsställa alla läger fungerade under de ”feta åren” med höga oljepriser, men blir svårare att fortsätta i tid av kris. I opinionssiffrorna är Putin fortfarande omåttligt populär, men det är siffror som bedrar, då alla så kallade ”putinister” har helt olika idéer om vad putinismen är och bör vara. När denna ideologiska konsensus brister kommer de skarpa motsättningarna mellan de olika sociala och politiska lägren att bli tydliga. Stödet för Putin är därför betydligt osäkrare än vad det utåt verkar, och regimen kan när som helst falla sönder av inre motsättningar.
Aleksej Sachnin
Rysk vänsteraktivist och politisk flykting bosatt i Sverige
Per Leander
Författare till boken Kampen mot Putin – den ryska proteströrelsens uppgång och fall
