De flesta som tar droger är inte missbrukare

Av Magnus Linton

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nolltoleransen är död. Alla pratar om knark, och många – mest män – driver på för avkriminalisering, eller rent av legalisering. Men vilka nya problem är det vi inte pratar om, och vilka krafter styr debatten? I tre texter skriver författaren Magnus Linton om kriget om knarket – om politiken, pengarna och maskuliniteten.

I dag: Politikens roll.

I det svajiga normlandskap som omger svensk narkotikapolitik öppnas ständigt nya fronter med påföljande ideologisk och moralisk yrsel. Såväl politiker och poliser som forskare och allmänhet har fått allt svårare att sortera vad som egentligen är narkotikapolitiskt rationellt; hur missbruk fortplantar sig, vilken roll starka kapitalintressen spelar, vilka vetenskapliga rön som är faktiskt eller förment nya och hur rimliga trade-offs i folkhälsa skulle kunna se ut. Samt, inte minst, vilken roll Sverige haft och skulle kunna få i en allt mer drogpräglad framtid.

Den svenska nolltoleransen med sina fatala felslut har tack och lov – åtminstone som intellektuell position – varit döende sedan millennieskiftet, och därför är det trist att se frågan om Sverige och knarket fortsatt misshandlad, men nu med nolltoleransens kritiker som förenklande avsändare. Och påfallande ofta, vilket är en historia i sig, med Aftonbladet Kultur som plattform.

För några decennier sedan samlade den här kultursidan ett gäng intellektuella, många svårt nedgångna av sprit och tobak, som vrålade ”knarkliberal!” åt alla som föreslog alkoholisterna ett drogbyte. I dag råder motsatsen. Profilskribenter på Aftonbladet skriver ena dagen om hur de proppar sig fulla av pulver (se Jack Hildéns bok Laddet) och diskuterar nästa dag behovet av en mer ”pragmatisk” narkotikapolitik. En nolltoleransare som lägger ut texten har inte synts i Aftonbladet Kulturs spalter på decennier.

Omkastet har skett i alla medier, men tonläget från först den absolutistiska och nu den tillåtande sidan har varit som högst i Aftonbladet. I en text (21 maj -21) hävdar Carl-Michael Edenborg att Nils Bejerot, den svenska nolltoleranspolitikens arkitekt, var ”stalinist”, ville ”isolera missbrukare i koncentrationsläger”. stod för en ”totalitär ideologi” samt att missbrukare i Sverige behandlas ”som kackerlackor” och att ordningen fått ”de fascistoida medelklassfamiljerna” att ”aktivera statens våldsmonopol” mot narkotikaberoende personer.

Och i våras meddelade Kristofer Andersson, en annan av tidningens profilröster, att ”generationer svenskar har indoktrinerats i propaganda”, att ”Sverige är marinerat i ett polisiärt antiknarknarrativ som aldrig lämnar hjärnans fettvävnader” samt att våldsmonopolets fotsoldater under överskådlig tid kommer ”fortsätta att klusterbomba breda samhällsgrupper” med ”urinprov och dagsböter”. Krigsmetaforiken är kuriöst nog som kopierad av en Bejerot i högform vid 1980-talets mitt.

Skribenterna saknar inte poänger – nolltoleransen har dödat människor och visst är det viktigt att också narkotikakonsumenter får plats i diskussionen – men ska Sverige få en intellektuellt hederlig debatt om drogernas roll i framtidens välfärdsstater krävs nyansering på åtminstone fyra punkter.

En handlar om missbruksbegreppets instrumentella roll i de nya förenklingarna. När skadelindringsförespråkare som ovan spyr galla över svensk nolltolerans vevas på repeat argumentet att ”missbrukare behöver vård, inte fängelse” – vilket är lätt att hålla med om.

Fast hur mycket av ett samhälles totala narkotikaåtgång utgörs egentligen av problematiskt bruk? Ingen vet säkert, men mycket mindre än många nolltoleranskritiker låtsas. En stor del, kanske den största, av den totala konsumtionen handlar i själva verket om bruk, mer eller mindre regelbunden användning i linje med vad som tycks vara Jack Hildéns konsumtionsprofil: kokainkalas ena dagen, arbete nästa – i en livsstil där lagbrottet blir ett slags klassbaserat privilegium. De flesta narkotikakonsumenter är varken beroende eller offer, de är välfungerande personer – oftast män – som gör ett aktivt val.

Och de personer i dagens Sverige som verkligen fastnat i destruktiva beroenden behandlas knappast som kackerlackor. Med få undantag har de numera rätt till en bred repertoar av skadebegränsande åtgärder: sprutbyten, underhållsbehandling, Naloxon, försörjningsstöd, lågtröskelboenden, förtidspension. Sannolikt skulle få av dem vilja byta sina villkor mot Portugals, det vanligen framhållna idealet.

Att kriminaliseringen av eget bruk inte utreds är utan tvekan en skandal, men det mesta av nolltoleransens antiknarknarrativ har lämnat fettvävnaderna – för väldigt länge sedan. Det vore bra att föra till protokollet. Och gå vidare. Den som driver tesen om individens rätt att så länge man inte stör andra stoppa vad man vill i egen kropp för en legitim kamp, men den bör i så fall formuleras som sådan – inte med tjugo år gamla krokodiltårar över att ”missbrukare behöver vård”.

Ett annat fält är den höga svenska narkotikadödligheten. Ända sedan åren efter millennieskiftet, när dragkampen mellan nolltolerans och skadebegränsning blev mer jämn, har dödligheten stått i debattens centrum och i stort sett alltid avgjort striderna till skadebegränsningens fördel.

Björn Johnson, professor i socialt arbete och den forskare som betytt mest för svenska politikers förflyttning från nolltolerans till skadebegränsning, hävdade 2005 att ”med en ökad tillgång till underhållsbehandling skulle dödligheten utan tvekan minska kraftigt i Sverige”.

Men i sin senaste bok, Nils Bejerot och den svenska narkotikapolitiken (Arkiv 2021), tvingas han efter 15 års bred svensk etablering av just underhållsbehandling medge hur fel han hade: ”Tyvärr har utbyggnaden av substitutionsbehandlingen inte lyckats minska dödligheten, utan den har i stället fortsatt att öka.”

Ett skäl till misslyckandet är förvisso nolltoleransens bygge av höga trösklar mellan vård och narkotikaberoende personer, men ett annat – och det relevanta här – är just de individcentrerade harm reduction-perspektivens övertro på medicinska lösningar.

I dag betraktar nästan alla politiker missbruk som en sjukdom, och som droghistorikern Johan Edman konstaterat är sjukdomsdefinitionen politiskt och ekonomiskt attraktiv eftersom den är dubbelt ansvarsbefriande. Inte bara friskriver den missbrukare från äldre tiders moraliska förkastelsedomar, den ”befriar också våra folkvalda från en betydligt mer komplicerad problemhantering”. Narkotikaanvändare dör helt enkelt av en stor mängd olika anledningar. Ibland stavas räddningen tvångsvård och nolltolerans, ibland medicin, ibland Gud, ibland arbete, ofta något helt annat. Men att med semantiska reformer skyffla komplexa samhällsproblem in i sjukvården räddar inte nödvändigtvis liv.

Ett tredje område med plats för uppdatering handlar om Nils Bejerot själv. Johnson konstaterar i sin viktiga bok att Bejerot tillskrivits en väl stor roll i utvecklingen. Han var, menar Johnson, inte så mycket den svenska ”narkotikapolitikens fader” som den svenska ”narkotikakontrollens fader”.

Och det är nog sant. Bejerots projekt var vetenskapligt svagt men politiskt starkt – knarktemat är mumma för populister – och som kontrollteoretiker var han utan tvekan amatör. Idén att det narkotikafria samhället kunde skapas genom en ordning som ända in på kroppsvätskorna kriminaliserade eget bruk och straffade brottet med fängelse eller tvångsvård var såklart tokig redan från början.

Och att idén fick juridiskt fäste i just Sverige är en i sig intressant historia, men som Johnson konstaterar är det viktigt att påpeka att Bejerot själv ”inte var någon förespråkare för hårda fängelsestraff”. Vad gäller underhållsbehandling bytte han flera gånger åsikt men landade mot slutet av sitt liv, alltså redan på 1980-talet, i att ”metadonbehandlingen borde byggas ut”.

Mer stollig är hans undergångsalarmism, kryddad med rejäla doser kulturchauvinism – droger är samhällskroppens ”smygande cancer” – som successivt vann gehör inom det politiska etablissemanget och 1984 fick riksdagen att slå fast att narkotika är ”ett i allra högsta grad främmande inslag i svenska levnadsvanor”.

Men skrapar man av lite överspänd retorik är en möjlig läsning att hans övertygelse om omöjligheten med relativa positioner mellan ett narkotikafritt samhälle och en total legalisering inte så mycket handlade om narkotika som social smitta utan om drogernas mer indirekta roll i nedbrytningen av en välfärdsstat.

När han i sin bok Missbruk och missförstånd (1981) skrev att social och politisk acceptans av narkotikakonsumtion förr eller senare kommer leda till ett ”sammanbrott för hela välfärdssystemet” följt av ”kaos och fascism” handlade det åtminstone delvis om en övertygelse om att det som i slutändan allra mest göds av drogfenomenet inte är organiserad brottslighet – utan högerradikalism.

Att dagens kriminella ekonomi nästan uteslutande är byggd av narkotikahandel är en myt, men klart är att en mycket stor del av gängvåldet – avgörande i fjolårets ideologiskt dramatiska val – handlar om drogmarknader. Att skjutningarnas spridning över landet och neråt i åldrarna hänger samman med narkotikarevir är inte självklart, inte heller att varje skjutning puttar SD närmare regeringsmakten – men den som i likhet med Bejerot (död 1988) läser den långsiktiga utvecklingen på det sättet är inte helt världsfrånvänd. Skrika ”stalinist!” är lätt och ”jamen legalisera då!” är kanske en naturlig slutsats, men Nils Bejerots kamp handlade mycket om att vitala välfärdssamhällen till varje pris skulle undvika att passera den punkt då man inte längre kan välja legalisering eller ej av en viss drog, utan av strukturerna blir därtill tvingad.

Aftonbladets nya stab av nolltoleranskritiker har givit många upplysande perspektiv på det svenska narkotikafenomenet, men inläggen ovan – som så mycket annat som just nu sägs på temat – visar även på ett fjärde och mer medierelaterat problem: hur hela det medierade opinionslandskapet har svängt från total uppbackning av nolltoleransen till totalt förakt för den. Förra våren kom Johan Wickléns bok Vi ger oss aldrig – så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket (Volante 2022), ett på många sätt imponerande gräv om den galna nolltoleransepoken, men likväl inramad som om bokens kritiska perspektiv kom under- och utifrån.

Sanningen är ju att det numera inte finns en enda svensk kulturskribent, än mindre en ledarsida, (Proletären undantagen), som vill ta i nolltoleransen med tång. Från ETC och Flamman till vänster över Dagens Nyheter och alla andra i mitten till Svenska Dagbladet och Kvartal till höger har ”den svenska narkotikapolitiken” med närmast slentrianmässig upprepning bespottats i många år nu. Till och med på nyhetsplats, inte sällan i public service, skiner utgångspunkterna ofta igenom.

I viss mån beror det förstås på att det vetenskapliga stödet för nolltoleranspolitik verkligen är svagt, men om regelbunden drogkonsumtion nu inte är en sjukdom – eller i alla fall inte bara en sjukdom – ja då borde de politiska dimensionerna vara mer levande i debatten. Hela västvärlden tycks nu vara på väg mot en generell legalisering av cannabis, medan ett framtida totalförbud mot tobak inte längre framstår som förvirrade besvärjelser från nykterhetsrörelser utan kanske möjligt – vilket antyder att även drogmönster i någon mån, trots allt, går att politiskt forma.

Det har nu gått ett halvt sekel sedan Richard Nixon inledde USA:s war on drugs och Sverige började bygga det narkotikafria samhället – båda i dag väl dokumenterade fiaskon. Mänskligheten tar mer droger än någonsin. Var artonde världsmedborgare mellan 15 och 64 år har använt narkotika det senaste året, en 26-procentig uppgång på ett decennium. Våldsam organiserad brottslighet byggd av narkotikahandel finns i nästan alla länder. Gängkriminalitet är en kostnad samhället betalar för att hålla narkotika olagligt, och det är ett pris de flesta experter tycks anse värt att betala – med undantag för ett växande frågetecken kring cannabis och eget bruk.

I denna historiskt rörliga kontext är det viktigt att den svenska nolltoleransepoken förstås, inte karikeras – om erfarenheten ska kunna användas som varnande exempel i angelägna ambitioner att dämpa framtida eländen i den allt mer drogpräglade världen. Idén om det narkotikafria samhället är nu död, om den inte väcks till liv i 2020-talets nykonservativa radikalisering, men utifrån sin egen svenska samtid – den nationella välfärdspolitikens högkonjunktur – var den inte helt obegriplig.