Inget rubbar svensk polis antiknarknarrativ
Johan Wickléns bok belyser väl ordningsmaktens inflytande på en unikt farlig drogpolitik
Publicerad 2022-05-04
Vänsterledaren Nooshi Dadgostar talar några hundra meter från mitt arbetsrum när röda maj drar över Stockholm.
När hon för ett par veckor sedan intervjuades av Svenska Dagbladet om Vänsterpartiets narkotikapolitik saknade läsaren inte skäl att rodna. Klanderfritt torgförde Dadgostar sossarnas talepunkter så som de sett ut i trettio år och som Socialdemokraterna en gång motvilligt rodde iland, innan de lärde sig att älska dem.
”Man ska inte vara kriminell”, dundrade Dadgostar och fortsatte: Lagför missbrukare för att vara – well – missbrukare, EU suger, höj straffen, tjo och tjim, ad infinitum.
Syftet är att göra repression av ”knarkare” (läs: pundare från Öfvre) till ball vänsterhållning. Dessvärre säger verkligheten att narkotikabruket är spritt i samhället. De som löper störst risk att fastna i ett livshotande missbruk hör till underklassen.
Journalisten Johan Wickléns Vi ger oss aldrig: Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket ger en god överblick över de axlar som Dadgostar ställer sig på. Boken är en ambitiös kartläggning av det här landets drogpolitik.
Wicklén hänger med köpare och säljare, han knyter ihop historiens trådar med tidens gängkrig, där pojkar mördas i drivor. Det är en text om en håla vid världens avkrok som i narkotikafrågan haft självförtroende och analysförmåga värdigt en nyladdad kolatorsk.
I Sverige har ”knark” representerat det ogudaktiga, från tandlossning och läbbigt sex, till ”George Soros” nyliberalism. Generationer svenskar har indoktrinerats i propaganda signerad psykiatern Nils Bejerots skapelse Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS), men lika ofta av Polismyndigheten.
Under lång tid är det polisen som definierat svensk narkotikapolitik
Detta är vitsen med Vi ger oss aldrig. Här riktas sökljuset mot ordningsmaktens inflytande på en unikt farlig drogpolitik. Svenska Narkotikapolisföreningen saknar ju alltjämt motsvarigheter som tänker högt om till exempel asylrätt. Logiskt, eftersom polisens uppdrag inte är att påverka opinionen i politiska spörsmål. Ändå anlitas ständigt kommissarie Lennart Karlsson som sanningsvittne om narkotikans konsekvenser i samtliga medier, trots hans idoga arbete som lobbyist för just RNS.
Under lång tid är det polisen som definierat svensk narkotikapolitik. Kriminaliseringen av eget bruk 1993 syftade till att göra livet sämst för missbrukare, i strid mot den juridiska praxis som säger att människor inte ska straffas för handlingar som de begår mot sig själva.
Johan Wickléns bok kommer inte förändra den saken. Sverige är marinerat i ett polisiärt antiknarknarrativ som aldrig lämnar hjärnans fettvävnader. Under överskådlig tid lär vi fortsätta att klusterbomba breda samhällsgrupper – rika som fattiga, men mest fattiga förstås – med urinprov och dagsböter. Jag noterar att Vänsterpartiet nu står och bankar på den festens fönster.