Debatten om våra plus får rejält underbetyg
Dyster bild av en bransch som fastnat i uppgivenhet och brist på självförtroende
Förra veckan meddelade Aftonbladet Kultur att vi kommer att börja sätta plusbetyg på våra recensioner av litteratur, scenkonst och konst. Vi vill att vår kritik ska nå fler, och precis det blev resultatet när norska NRK nyligen gjorde motsvarande förändring.
Jag hade väntat mig invändningar och kritik, för visst finns det relevanta frågor att ställa om detta. Hur ställer man olika verk mot varandra, hur kommer läsarna att tolka betygen? Finns det objektiva kriterier för två eller fem plus? Detta är diskussioner som vi också har haft med våra kritiker, varav några är skeptiska till förändringen medan andra är nyfikna.
Men tyvärr bestod reaktionen från flera av de andra kultursidorna mest av reflexmässiga klagosånger, som i vissa fall blottade besvärande kunskapsluckor.
Det är ett faktum att vi är mitt i ett skifte från en tid då texten – och särskilt romanen – utgjorde ett självklart centrum, till en tid där bild och ljud i allt högre grad dominerar kulturen. De stora plattformarnas algoritmer styr dessutom alltmer av människors kulturkonsumtion. Publiken, medborgarna är i klorna på Netflix algoritmer, Storytels bästsäljarlistor och bokrekommendationer på Tiktok. Där styr den rent kommersiella logiken, där finns ingen ambition att guida till de bästa kulturupplevelserna.
Att världen förändras kan man beklaga, jag har själv skrivit mycket och kritiskt om uppmärksamhetsekonomins baksidor. Men i uppdraget som redaktör och journalist ingår, anser jag, att försöka förstå den tid man lever i och att sedan försöka sträcka sig mot läsarna.
I de svar som jag hittills läst finns inga andra svar eller alternativa idéer. Fram träder i stället en dyster bild av en bransch som verkar ha fastnat i uppgivenhet och brist på självförtroende. Det är som att man inte förstår att även den som väljer att inte agera när världen förändras fattar ett beslut – även om det inte känns så.
”Nästa steg är AI-skriven kritik och sen är kritikern avskaffad helt och hållet”, skriver Jenny Högström i GP. Ett mycket märkligt argument. Vi vill ju tvärtom se till att den kvalificerade kritiken blir mer läst.
Vi ”jagar inte klicken” av ekonomiska skäl
Betyg på recensionerna är en dålig idé eftersom det är elakt mot en debutant, skrev Martin Aagård i Dagens ETC, vilket övriga instämmer i. Kanske är precis detta pudelns kärna i varför kritiken mot betygen landar så fel. För finns inte kultursidorna trots allt i första hand till för läsarna – inte författarna?
Nina Björk menade i DN att betygen är ett svek mot socialismens principer (!), och att det särpräglade i kritikkonsten undergrävs. Men redan i dag bör – anser i alla fall jag – god dagskritik landa i ett tydligt omdöme. Det ingår så att säga i uppdraget.
Ett ännu svagare argument kom från Josefin de Gregorio, litteraturredaktör på SvD – en tidning som betalar så usla arvoden att deras kritiker ordnar demonstrationer utanför tidningens redaktion. Hon menade att Aftonbladets ”påhitt” visar på ”den fara som SEO-optimerande räknenissar och Tiktokivrare utgör mot den seriösa litteraturbevakningen – allt ska kvantifieras, klicken ska jagas”.
Kan det verkligen vara möjligt att en redaktör i en av landets största dagstidningar har så usel koll på medieekonomi? Självklart kommer inte plusbetyg på kulturartiklar att göra vare sig till eller från för Aftonbladets affär. Vi ”jagar inte klicken” av ekonomiska skäl. Däremot jagar vi självklart läsarna – eftersom vi vill nå ut med vår utmärkta kritik.
Jag vill, som varande både kulturchef och vänster, att våra recensioner ska bli lästa av så många som möjligt, inte bara av den välbeställda medelklass som har råd att betala tusentals kronor per år för en prenumeration på en morgontidning. Det är också därför Aftonbladet Kultur, som enda stora tidning i landet, inte har låst in sin kulturjournalistik bakom en betalvägg. Jag uppmanar alla som oroar sig för kritikens ställning att bilda folkfront för att se till att den görs gratis för läsarna i de tidningar de själva verkar i. Det skulle vara en åtgärd som verkligen gjorde skillnad.
1994 var Aftonbladet Kultur den första redaktionen i landet att börja publicera sig på nätet, en satsning som då möttes av skepsis och rynkade näsor.
Jag tror inte att vår satsning på betyg på recensioner är hela eller ens en särskilt stor del av svaret på hur morgondagens kulturjournalistik borde se ut. Men det är bara i denna mycket speciella bransch – denna konservativa ankdamm, ofta präglad av självömkan och ogrundad övertygelse om den egna förträffligheten – som ett ganska blygsamt tilltag hade kunnat mötas av sådana här reaktioner.
Ett plus fick Aftonbladets satsning i betyg av Josefin de Gregorio. Jag får tyvärr säga detsamma. Det blir ett underbetyg, åt kritiken.