Det var mindre valyra i luften den här gången
Det känns som om frågorna som betyder mest för vanliga amerikaner inte ens låg i potten
Det är lugnt i San Francisco på valdagsmorgonen. Oroväckande lugnt. Vallokalerna som jag går förbi är tomma, frivilliga sitter utanför sysslolösa. Kanske är folk bara på jobbet, de kan ha förtidsröstat eller så kanske de röstar i eftermiddag, tänker jag. Men det är lite mindre yra i luften än vad det har varit de två senaste presidentvalen. I The Mission går en grupp medelålders latinos förbi med skyltar om lokala förslag som är uppe för folkomröstning. Proppar som handlar om hyresreglerade bostäder och om mer pengar till lokaltrafiken. Kalifornien är inte med och väljer president, vi ses som en självklart Demokratisk stat, men amerikanska val handlar om mycket mer än Vita huset.
Kamala Harris hade en drömsits när hon i somras, utan att ha gått igenom primärval, utsågs till Demokraternas nya presidentkandidat. Joe Biden hade förlorat allmänhetens förtroende och imponerade inte ens i jämförelse med Donald Trump. Harris var i sammanhanget ett oskrivet blad, en möjlighet till en annan politik. När hon sedan valde den jordnära och sympatiska Tim Walz som sin vicepresidentkandidat och anammade en strategi som pekade ut Republikaner som utflippade och extrema, verkade Harris väg mot makten rak och enkel.
Under debatten mellan Trump och Harris i september pös luften ur den tankebubblan. Harris hade varit ett kärl att fylla med våra drömmar om en politik bortom Trump och Biden, och där stod hon på scenen och lovade att hon skulle bli precis som Biden varit, att hon var Israels bästa vän, att hon var tuffare än Trump mot flyktingar.
Framåt eftermiddagen på valdagen är det jämnt skägg mellan partierna och jag lämnar min lägenhet för att gå och äta med min pojkvän på favoriten Cantoo, en venezeluansk-kinesisk restaurang i Tenderloin-området, opioidkrisens epicentrum. Det är så bisarrt att hetsa som invandring i USA, det finns liksom inget USA utan invandrare. Om det finns något försonande drag med att bo på denna hemsökta indiankyrkogård så är det just mängden av kulturer som existerar parallellt, gnider sig mot varandra och föder nya kulturer.
På gatan ligger en nödfilt i silverfolie bredvid en skylt med texten ”Yes on 36”
Vid stadshuset står borgmästare London Breed i en kornblå byxdress och pratar med supportrar. Hennes livvakt nickar mot oss. Längs vägen mot restaurangen sitter folk i små grupper längs trottoaren och pratar, byter grejer med varandra eller röker fentanyl. En reklamskylt på busshållplatsen utlovar AI-assistenter som inte skapar drama på kontoret. På gatan ligger en nödfilt i silverfolie bredvid en skylt med texten ”Yes on 36”. Proposition 36 utlovar hårdare straff för bland annat snatteri och drogförseelser. I Kalifornien är det svårt att få ett bostadskontrakt efter att man suttit i fängelse och 70 procent av de som sover ute har tidigare suttit inne. Vi lär oss aldrig någonting.
Det känns inte som att de saker som faktiskt betyder något för vanliga amerikaner ens legat i potten i årets presidentval. De vill ha billigare mat och boende, bättre sjukvård som inte ruinerar ens familj, ett slut på dyra krig och blodbad i andra länder.
Kanske förlorade Demokraterna valet redan när de gick med på Republikanernas retorik om en flyktingkris vid gränsen mot Mexiko. Med ett lagpaket som bland annat förändrar asylrätten i grunden, skrivet tillsammans med Republikaner, försökte Biden-demokraterna dra ner byxorna på Trump, som uppmanade sina partikollegor att rösta ner lagen. ”Titta”, sa Demokraternas majoritetsledare i senaten Chuck Schumer, ”vi är seriösa nog att genomföra Trumps gränspolitik, Trump är det inte”. Han formulerade det annorlunda, men det var andemeningen. Inför valet 2016 sa samma Schumer, och det här är ett citat: ”För varje arbetar-demokrat vi förlorar i västra Philadelphia, vinner vi två moderata Republikaner i Philadelphias förorter, och det går att upprepa i Ohio och Illinois och Wisconsin”. Inte ett jävla dugg lär vi oss.
När vi har ätit upp så börjar det stå klart att det nog blir Trump. Vi går förbi stadshuset igen på vägen tillbaka, London Breed är försvunnen och två personer klädda i patriotiska utstyrslar håller på och packar ett par enorma Trump-flaggor på flaken till sina likaledes enorma pickuper. Vi har varit här förut. Och nu är vi här igen.