Livet på botten
Ulrika Stahre ser festivalfilmer om arbetarklassen i Sverige
Alldeles bakom Tilda Swintons rollfigur, den berömda sångerskan Marianne Lane, syns de. Flyktingarna, samlade och övervakade av italiensk polis. Italienarna pratar om tragiken, de många drunknade. Ändå pågår livet som vanligt, helt intill.
I Luca Guadagninos A bigger splash lever dekadensen, men dess dagar tycks räknade. Attraktioner och svartsjukor virvlar runt, desperationen är tydlig när det avancerade kammarspelet drar i gång, runt den pool som är berättelsens nav.
A bigger splash är bara en av flera filmer på årets festival som innehåller temat män som badar tillsammans. Så fort en känsla av kluvenhet eller nervositet ska skildras har någon manusförfattare kläckt badet som visuell symbol.
Män och pojkar som badar och brottas och tävlar förekommer så fort det finns en chans, i så olika filmer som nämnda A bigger splash, A land of mine, Pojkarna - medan flickor och kvinnor ligger i badkar och håller andan eller flyter ensamma i havet (Pojkarna, Under pyramiden, med flera).
I invigningsfilmen Yarden (fritt efter Kristian Lundbergs roman med samma namn) blir tillvaron i vatten något annorlunda eftersom huvudpersonen dyker med full utrustning. I jämförelse med vad som pågår i andra filmer borde dykandet kunna tolkas som både isolering från andra och kanske en sorts kontrollerad frihet. Dykutrustningen kommer under filmens gång att säljas - det är över med havets närvaro. Möjligheten att bada sig till insikt går förlorad.
Yarden är en smärtsam film om arbete, otrygghet och utsatthet. Huvudpersonen är både en författare utan läsare och en kritiker som lyckats såga sig själv. Han får sparken från stora tidningen och tvingas - av nödvändighet, av det dåliga självförtroendet, av någon sorts självbestraffning - att ta ett påhugg i bilhamnen, Yarden.
I början försöker han framställa det som bara ett besök, något som är intressant och spännande. Men arbetsvillkoren har så många inslag av förnedring att han sakta får sin individualitet avslipad.
Det görs ju nästan inga filmer om annat arbete än medelklassens, så förväntningarna åtminstone hos mig är skyhöga (trots den komplikation det innebär att det finns en litterär förlaga). Måns Månsson har en stabil känsla för det dokumentära. Han vågar dröja kvar i tagningarna, tills de sätter sig och blir något de inte var innan. Alla händelser leder inte vidare, utan får vara där de är. Ibland svänger filmen och blir absurdistisk, som när personalfesten från helvetet - misstänkt lik ett SD-konvent - skildras.
Fattigdomen får huvudpersonen att svälja all stolthet och förråda alla ideal, utom möjligen drömmen om den lyckliga familjen (blod är tjockare än vatten helt enkelt).
Filmens sensmoral, till skillnad från romanens, är: du har inte en chans. Utsatthet splittrar, solidaritet är enklare med pengar på banken. Eller till och med: solidaritet finns inte, har blivit en omöjlig hållning.
Om Yarden är en kompromisslös, rent av cynisk film från det 2000-tal som sett bemanningsföretag, outsourcing och svagare fackföreningsrörelse, så är den fina dokumentären Ingen ko på isen en mer optimistisk berättelse om att befinna sig på botten. Spanske Eloy Domínguez Serén berättar rakt och helt osentimentalt om livet som arbetare i Sverige.
Att göra de jobben ingen annan vill göra. Att inte förstå vad jobbarkompisar skämtar om. Att inte förstå egentligen något alls. Han beskriver främlingskapet, vacklandet mellan att vilja stanna och vilja lämna, att göra något med livet och inte bara upprepa morföräldrarnas långa arbetsexil i norra Europa.
Eloy Domínguez Serén styr filmen som skildrar honom själv, han dokumenterar även sådant han inte förstår, och låter det falla på plats när tiden är inne. Han befinner sig inte i skuggorna, blir inte främlingen vid sidan av. I stället blir han en del av den dokumentära gräv där du står-trenden, jaget och närhetens trend.
Även om Ingen ko på isen också placerar sig i genren skildringar av krisens Europa, handlar den mest av allt om att kliva ut ur skuggan, brottas med ensamheten och komma vidare. Här har frågan om solidaritet blivit överflödig. Eller som Bella säger i filmen Pojkarna: ”En för alla, så jävla barnsligt.”
Alla som tittar vet att nej, det är det inte.
