”Trotzigs verk ska erfaras, inte återges”
”Det stora problemet är förfärande enkelt. Ett kort lopp mellan födelse och död. Att människovärlden borde vara en kärleksgemenskap. Varför är den inte?”
Birgitta Trotzigs korta lopp är över. Jag kan inte säga hur ledsen jag är.
Det stora, förfärande enkla problemet återstår. I evighet. Liksom alla böckerna i vilka Trotzig återkommer till det, tröstlöst och outtröttligt, insisterande och hoppfullt.
Hennes författarskap utgör en nästan ofattbart lång och djup sträckning. Nitton böcker, ett verk som är en rymd; stjärnhimmel och underjord. Det estetiska rum hon skapade är inte ett landskap man går genom, det är en växande virvel av mörker och ljus. Läsandet ett sjunkande neråt i ett särpräglat språk, tungt och levande som kött. Kött av ömsesidighet, samtidighet, utsatthet. Man kan säga: outhärdligt vackert, liksom helt skoningslöst. Man kan säga: obeskrivligt. Ett verk att erfara, inte att återge.
”– hur tiden vandrar sitt stora lopp och väver sina väldiga rottrådar, oöverskådliga levande system som vart och ett har sin egen växt, sin egen rörelseriktning. Människorna levande som tidsceller i den stora tidens många system. Allt är då oöverskådligt, mäktigt välvande och drivande, obegripligt, oåtkomliga förvandlingar.”
Jag vill alltid vara där.
Där i det öppnade snittet mellan verklighet och verklighet. På tröskeln (skillnad, gräns, innanför, utanför) där skenhinnan brister, jagets gränser upplöses. Där språket leder till det sedda och det bortommedvetna.
”Leder in i / verkligheten, ut ur jaget. / Språket är inte ett jag, språket är det gemensamma – tilltalen från alla håll och ting”.
I höstas gick det att läsa en efterlängtad, nyskriven text av Trotzig, daterad ”augusti 2010” i en tidskrift. (Kritiker 17/18 med tema ”Birgitta Trotzigs poetik”). Ett litet stycke prosadikt, eller material, ett fragmentariskt argument för poesins röst ”i en
tidsålder av stentung materialism”.
Poesi är hos Trotzig inte en genre, utan en hållning, ett motstånd, en praktik som framför allt handlar om två saker: ”Att inte ha någon avsikt med det man skriver.” och ”Absolut tillit till det undermedvetna, bortom-medvetna. Till det gemensamma språkarvet, inklusive alltså det religiösa språket.”
Från 1950-tal till 2010-tal har Trotzig i så väl böcker som tidningsartiklar, i egna verk men också i läsandet av andras, kompromisslöst hävdat det avsiktslösa, som en del av konstens autonomi. Författarens rätt och plikt att inte ta hänsyn vare sig till samtidens tendenser, marknadens krav eller ens sina läsare. L'art pour l'art var en gång en modernistisk gammal käpphäst, men är åter och kanske mer än någonsin ett sätt att göra motstånd, skapa motspråk, motbilder. Ett radikalt anspråk, som aldrig har handlat om självhävdande – för Trotzig är språkarbetet hela tiden ett arbete med att ta sig ut ur jaget, till det gemensamma.
I hennes tredje bok, Ett landskap, med undertiteln ”dagbok-fragment 1954-58”, tar sig detta arbete våldsamma, sönderslitande uttryck. Trotzig konverterade till katolicismen i mitten av femtiotalet, och det går att läsa denna bok som anteckningar ur ”själens djupa natt” så som den beskrivits av Johannes av Korset. Den är skriven av ett jag ”som kämpar för att inte förintas i havet av förlamande ljuvhet. Havet jag; havet nöjdhet; havet död. Och detta nästan omärkliga, föga anslående, en blek rispa i en mätt havsyta, är det enda levande i mig. Allt det andra är sjukdom.”
Det som inte är sjukdom är allvaret, språkarbetet, blicken som inte väjer för mörkret.
Språket som leder till verklighet. Till det svårartat gemensamma i vårt språk och våra kroppar. Till det samhället inte vill acceptera, erkänna, känna igen. Allt det som hindrar oss från att leva i en kärleksgemenskap. Våldet och makten som människor lider under, men också införlivar med sina jag.
Det finns böcker man nästan inte står ut med att läsa och aldrig skulle kunna vara utan.
Prosaböcker som De utsatta, Sveket, Sjukdomen och Dykungens dotter talar, strålar, ur avgrunder. De beskriver människor i olika tider och olika miljöer som av olika anledningar stöts ut ur, eller aldrig tar sig in i, samhällelig och mänsklig gemenskap.
Det kapitalistiska och patriarkala samhället är i dessa berättelser en maskin som maler sönder, och kriget den allt-slukande best som makten håller i sin hand och släpper lös över folket med jämna mellanrum. De utsatta från 1957 blev Trotzigs genombrott . Den har undertiteln ”en legend” och är en omskrivning av Bibelns berättelse om Abraham och Isak. Här är det fadern, prästen Isak Graa, som kommer att offras av sin son.
Berättelsen utspelar sig på 1600-talet, i ett Skåne härjat av krig mellan olika herrar. Men Trotzig skrev den medan hon bodde i Paris, och har sagt att den handlade om Algeriet-kriget. ”Jag skrev inte historiska romaner, utan jag skrev om världen.”
”Det var det gamla landet där allting var underliga burar, en underlig ordning”, står det i början av Dykungens dotter, Trotzigs stora åttiotalsroman. Det ska förbli likadant i de nyare länderna, det är likadant i de andra böckerna. Kvinnorna går där, och männen, i sina underliga burar av kön, klass, etnicitet. De är fattiga arbetare och tiggare. Tattare, eller bara mörka, eller svagsinta eller förstörda. De förbrukas och förbrukar. De skrivs sönder och samman genom ett språk som är det vackraste, råaste ömmaste, ett berättande som hela tiden överskrider sig självt. Litterär stil som ansvar och djup solidaritet. Det finns ingen tröst i de här berättelserna. De är en oerhörd tröst.
”Den samtida är den som håller blicken fäst vid sin egen tid för att förnimma, inte dess ljus, utan snarare dess mörker. Alla tider är, när den samtida erfar dem, dunkla. Den samtida är just den person som förmår skriva genom att doppa sin penna i nuets dunkel. /…/ Den samtida är han vars ögon träffas av strålen av mörker som kommer från hans egen tid.”
I en essä från 2008 beskriver Giorgio Agamben den samtida poeten så. Jag tänker att Birgitta Trotzig är den samtida poeten. Hon som gör samtiden så väl som det förflutna till både realitet och legend, hon som gör den religiösa texten till en del av vår samtids verklighet och språk. Hon som skriver sig allra längst in i människornas mörker, det lysande. Hon som i Sammanhang, material från 1996 beskriver tidskänslan så här:
”(Hur det i samhällen som en förkänsla om stora omvälvande händelser kan uppstå ett formlöst, till vad som helst formbart tomrum – det kommer nu en tid av fullkomlig sammanhangslöshet, inga ord svarar längre mot vad de förut betecknade, tiden har öppnat sig som ett svalg, allt glider, allt är en mörkt och oredigt flytande ström vars hastighet bara tilltar men utan mål, spillror och splittror virvlar fram över mörkret, vad mörkrets malström i verkligheten innehåller kan ingen säga)”
Man kan tänka på den arabiska våren. Eller på den europeiska, främlingsfientliga midvintern som breder ut sig. De västerländska invasionskrigen. Bomberna som faller, förvirringen som breder ut sig, språket som verkar likt ett virus av tomhet. Man kan tänka på vår tid.
Agamben använder bilden av himlen om natten:
”Det vi uppfattar som himlens mörker är ljus som, trots att det rör sig mot oss, inte kan nå oss, eftersom galaxerna det kommer
från rör sig bort från oss med en fart som överstiger ljusets hastighet.”
Det är detta ljus, riktat mot oss, men hela tiden på väg bort från oss, som lyser i Birgitta Trotzigs texter. Det kan kallas nåd, eller kärlekens möjlighet i världen.
Sammanhang är den bästa bok jag vet. I den finns en dikt som Trotzig skrev till Axel Liffner, efter hans bortgång. Jag önskar att jag kunde skriva någonting lika vackert till henne.
Inte nu men någonsin:
”En skärva är livet, en skärva är människan
Ett lerkärl sprängdes en gång i stycken av ljuset det innehöll
Den grå skärvan innehåller nu allt ljus,
ofullbordadheten all mening
Den ljusa människan har ofta mörka ögon
I det ljusa går ofta livstråden rottråden av mörker
Det ljusa ensamt kan bli skärande och mördande
Det ljusa ensamt kan vara livets fiende
Mörkret bär ljuset med sig
Ljuset blir då en lek, den stora lysande leken spelar över dödens
stilla väntande vatten,
det lätta farliga glittrande spelet av vatten och ljusreflexerna från
dödens vatten”
