Unga har inga skäl att lita på sossarnas löften
Förslagen från Lawen Redar är lovande men försiktiga
”Samhället kommer att behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.”
Detta är vad socialdemokratiska politikern Lawen Redar vid upprepade tillfällen sagt när hon förberedde marken för det arbete hon och de andra arbetsgrupperna i Socialdemokraternas politikutvecklingsprojekt arbetat med.
Det var befriande att höra det sägas, detta som de flesta egentligen vet. Det är så sällsynt med klarspråk, och att ansvaret läggs där det hör hemma, hos politiken.
Nu har Redar och de andra presenterat sina förslag och debatten är i gång.
Jämfört med löftet – ”insatser i en skala vi tidigare inte sett” – är det som ligger på bordet hittills ganska blygsamt. Inget nytt miljonprogram har föreslagits.
Däremot finns en lista med politik som sammantaget, om alla genomförs, skulle kunna få stor effekt på samhällets struktur, och hjälpa många människor till ett bättre liv.
Reaktionerna har varit blandade. Från vänster har det uttryckts skepsis mot framför allt den punkt som säger att det kan komma bli nödvändigt att riva byggnader som är i för dåligt skick.
Från höger börjar man visa korten – många deklarerar nu öppet (vilket var helt förväntat) att de inte vill se någon integration. Inga fattiga invandrare ska släppas över Lidingöbron. Ungarna i utanförskapsområdena ska dömas att leva i permanenta ghetton i enlighet med den modell den konservative, rasistiske tänkaren Charles Murray kallar social apartheid.
Det finns ett intressant problem i mitten av denna diskussion. Det handlar om förtroende, historia och trovärdighet.
Har partiet tänkt om, eller är detta bara smart kommunikation?
Under 90-talet valde svensk socialdemokrati en politisk väg där ansvar för statsfinanserna gjordes till överordnat mål för politiken. Det skedde som en del av en hantering av den stora ekonomiska krisen där man – i efterhand felaktigt – gjorde offentliga underskott och en hög statsskuld till det stora hotet mot den svenska samhällsmodellen.
Vid denna berättelse har partiet sedan surrat sig likt Odysseus vid masten. I stället för investeringar i tåg, vägar och fler akutplatser på landets sjukhus har avbetalningar på en snabbt krympande statsskuld prioriterats. Själva storyn har låst fast tanken i ett nyliberalt fängelse, där mer ambitiösa projekt inte ens har kunnat diskuteras. Gradvis har detta lett till ett både fantasins och politikens förfall, där allt från sjukvård till boende har eftersatts. När man tänker på de förlorade år när Sverige hade kunnat göra investeringar till nollränta vill man bara gråta.
Personligen tycker jag att förslagen från Redar och de övriga arbetsgrupperna så här långt är lovande, om än alltför försiktiga. Det är för mig självklart att det bör finnas en social vision för blandade bostadsområden, och om hus är i för dåligt skick så är det bra om de rivs och ersätts med andra. Med dagens kommunala självstyre – som kanske borde utmanas – finns stora begränsningar för vad staten göra. Där är kreditgarantier, regelförändringar och utredningar om hur allmännyttan ska kunna bygga fler hyreslägenheter så långt man kommer.
I en sådan verklighet blir det som återstår en kamp om språket, om orden. Kulturkriget, om man så vill.
Men jag kan också förstå skeptikerna. Frågan har hela tiden varit, och den är fortfarande utestående, är detta på allvar, på riktigt? Eller, med andra ord, är Socialdemokraterna öppna för en omläggning av både politiken och själva storyn, där ansvar handlar om samhällsbygge? Med andra ord, har partiet tänkt om, eller är detta bara smart kommunikation?
Om inte, så är risken stor att det som blir kvar av hela den här övningen är ett nytt och ganska hårt språkbruk om de mycket stora integrationsutmaningar som Sverige står inför – och kanske ett par rivna hus – men inga politiska förslag som motsvarar problemen.
Ett svar på varför Redar och de andra gruppernas förslag delvis möts av skepsis tror jag finns i deras egna analyser. Som de själva har konstaterat: unga vuxna tror inte på politik. De ser mörkt på utvecklingen i samhället och anser inte att det offentliga kan göra något åt de problem som drabbar dem – som bostadsbrist, en otrygg arbetsmarknad eller rädsla för våld. I deras värld får var och en klara sig själv, och kan inte förvänta sig någon hjälp.
Anledningen är att ingen i Sverige som är yngre än 45 har några egna erfarenheter av politik som lett till några kännbara förbättringar i deras liv. Det yngre vuxna har upplevt är ett gradvis och pågående förfall: längre bostadsköer, tågkaos, en skola som inte längre premierar kunskap. Ojämlikheten ses som naturlag där varje risk bärs av individen själv. Detta är en verklighet och en situation som skapats av Lawen Redars eget parti. Det har talats om jämlikhet, samtidigt som politiken i praktiken varit åtstramande, gynnat de rika och varit på marknadens villkor. Den story som Socialdemokraterna har berättat om sig själva har ätit sig in i huvudet även på de människor de nu vill övertyga.
Det är helt enkelt inte konstigt att många inte tror på politik som samhällsförändrande kraft. I en sådan verklighet blir det som återstår en kamp om språket, om orden. Kulturkriget, om man så vill.
Det är många människor i vårt land som nu behöver övertygas på nytt om att politiken kan göra skillnad. Jag ska ärligt säga att jag själv tillhör dem som fortfarande hoppas, men inte längre är helt säker.
I höst ska utredningen om ett nytt finanspolitiskt ramverk läggas fram. Det låter tekniskt men det är här, i frågan om den underliggande ambitionsnivån för politiken, som förslagen måste matchas med pengar och kraft. Jag hoppas att det Lawen Redar och de andra presenterat verkligen är en omläggning, en ny inriktning. Att det inte bara är ord. Men juryn är, som man säger i amerikanska rättegångsfilmer, fortfarande ute.