Achtung Europa – håll tillbaka postfascismen
Redan Thomas Mann rådde borgerligheten att samarbeta med socialdemokratin
I mitten av det långsmala Kuriska näset ligger den lilla orten Nida, där Thomas Mann 1929 köpte ett sommarhus, samma år han tilldelades Nobelpriset i litteratur.
Kuriska näset är delat mellan Litauen och Ryssland. Nida finns på den litauiska sidan och från Manns sommarhus kan man lätt se Kaliningrad, den tungt rustade ryska flottbasen. Före 1945 hette staden Königsberg, länge ett europeiskt kulturcentrum.
I sommarhuset skrev Thomas Mann på sin roman ”Josef och hans bröder” men arbetade också med föredrag och artiklar, ofta skarpt kritiska till den framvällande europeiska fascismen och nazismen. En del av texterna finns samlade i den lilla skriften ”Achtung Europa”.
Kulturaristokraten Mann, länge skeptisk till politiskt engagemang, fördömde skarpt borgerlighetens ambitioner att alliera sig med högerextremister och radikalnationalister. Han varnade för banalisering av fascismen, som ett ohyggligt hot mot demokrati och kultur. Mann krävde av den upplysta borgerligheten att den förenade sig med socialisterna: ”Ett sådant samarbete skulle vara avgörande för försvaret av demokratin.” ”Borgerskapets politiska plats idag är på socialdemokratins sida. Varje annan politik skulle medföra allas vår olycka.”
Familjen Mann tilläts uppleva tre somrar på Nida, sedan beslagtogs huset av nazister. Nobelpristagarens och andra familjemedlemmars böcker brändes. Exilen väntade.
Parallellerna mellan 30–talet och vår tid måste dras och prövas med försiktighet. Däremot borde ekot från Thomas Manns varningar fortfarande höras.
EU-valen på söndag gör säkert postfascisterna till parlamentets näst största grupp, kanske den allra största. En förfärande grimas mot efterkrigstidens Europatanke, riktad mot totalitära och auktoritära rörelser.
Försök att skapa en bred högerallians kan slå sönder det ideologiöverskridande fransk–tyska samarbetet, som givit EU stabilitet
EU-parlamentet har hittills, på ont och gott, formats av kompromisser mellan traditionell höger, liberaler och stillsamt reformistisk socialdemokrati. Unionen är ju framför allt en skapelse av kristdemokrater och teknokrater i samarbete med socialdemokratin. Modellen hade likheter med den antifascistiska front som efter kriget byggdes i stora länder som Tyskland, Italien och Frankrike. Pakten hade en portalparagraf: Samarbeta aldrig med fascister.
Denna demokratiska mur håller på att smulas sönder och i Italien är den redan krossad. Giorgia Melonis regering består uteslutande av partier som förnekar Mussolinis och fascismens mord och förtryck. Inte ens den 25 april på minnesdagen av motståndsrörelsens och partisanernas kamp mot fascismen förmådde Meloni säga ett enda kritiskt ord om fascistdiktaturen.
Den italienske journalisten Paolo Berizzi publicerar i dagarna boken ”Il rittorno della bestia” (Odjurets återkomst).
”Varje tid har sin egen fascism”, skriver Berizzi med ett citat från Primo Levi, författare och överlevare från Auschwitz. Meloni representerar, skriver Berizzi, ett slags dagdrömsfascism, förmedlad via sociala medier och gestaltad i demonstrationer av män i uniformer och höjda högerarmar. De tillber Il Duce och betraktar tårögda den fascistiska flamman, som lever vidare på Melonis och Italiens bröders partisymbol.
Premiärminister Meloni själv vill ändra Italiens konstitution för att gripa fastare tag om makten.
Berizzi, ständigt hotad av högerextremister, lever sedan länge under polisskydd. Den redan svaga italienska pressfriheten urholkas alltmer under Meloni-styret.
Under veckoslutet 18–19 maj talade Meloni till EU:s högerpopulister. De höll valmöte i Madrid, under den självsäkra parollen ”Viva 24.” (Leve 24).
Hon lovade krossa miljösvärmare, de invandrare ”vi kryper för” och att bekämpa alla som står för ”onaturlig” sexualitet. Europa ska byggas, inte som en gemensam organisation, utan som en ”gemenskap av patrioter”.
Mötet präglades av högerextrem ekumenik. Marine Le Pen omfamnade Meloni i en gest som förenade EU:s två högerpopulistiska grupperingar.
Ungerns auktoritäre ledare Viktor Orbán gjorde sig också hörd under Madrid-seansen. Han föreslog, i Donald Trumps anda, ockupation av EU-parlamentet.
Santiago Abascal, ledare för Franco-arvtagarna i Vox, dömde ut den traditionella högern: ”Slapp och lögnaktig”. Men det är med denna klena höger som Abascal samarbetar och som Geert Wilders i Holland och Jimmie Åkesson i Sverige bygger regering med. Strategin är lätt att tolka: Högerextremister allierar sig med traditionell höger för att slå sönder den och upprätta egen hegemoni. Denna lyckosamma politik ska nu lyftas från nationell nivå till europeisk.
Den traditionella högern underordnar sig. Från Tyskland ropar EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen till och med på hjälp och samarbete med postfascisten Giorgia Meloni. von der Leyen har villiga följare, från den spanska högern till den svenska. Den europeiska högerns makt väger tyngre än EU:s framtid. Försök att skapa en bred högerallians kan slå sönder det ideologiöverskridande fransk–tyska samarbetet, som givit EU stabilitet. För Emmanuel Macron är högerpopulismen huvudmotståndare och han har följaktligen redan pekat ut teknokraten Mario Draghi som von der Leyens efterträdare.
Den franske presidenten och andra liberaler borde följa Thomas Manns råd att söka samverkan vänsterut. Annars väntar högernationalismen. Dess EU-vision är välkänd, formulerad främst av Viktor Orbán. Hans projekt är erövra EU inifrån för att sedan skapa en helt ny union: Nationalistisk, vit, kolonial, moralkonservativ och klerikal. Och med måttlöst förakt för ekologi och kultur.
Meloni föredrar Viktor Orbán framför Ursula von der Leyen och Tomas Tobé.
Achtung, Europa.