Älskande, hatande män
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-07-28
LENNART BROMANDER hör en mycket lyckad tonsättardebut
Åren 1587-92 i William Shakespeares liv brukar kallas mörka, eftersom den nyfikna eftervärlden inte vet något om dem. Det lämnar i alla fall utrymme för fria fantasier, och enligt författaren Håkan Lindquists och tonsättaren B. Tommy Anderssons nyskrivna opera hade William då till hustrun Annes förtret ett kärleksförhållande med sin kollega Christopher Marlowe - det finns ju sonetter av Shakespeare som riktar sig till män.
I första akten reser William till Holland för att leta rätt på Marlowe, som är där på drottningens hemliga uppdrag. Kärleken blossar upp mellan de tu. I andra akten befinner vi oss i Deptford, där den besvärlige Marlowe lönnmördas av kolleger ur hemliga polisen och dör i sin älskade Williams armar.
En laddat dramatisk operahandling, alltså, med kärlek, svartsjuka och ond bråd död i rimliga proportioner. Att tonsättaren som dirigent är väl förfaren att arbeta både med opera och med orkester är uppenbart. Här är det en praktiker som fört pennan. Han vet att skriva för rösterna, så att det låter bra, och han vet allt om hur puls och timing får en scen att leva. Han vet också att skapa pregnant instrumental bakgrund till det som händer på scenen liksom att göra musiken expressiv och attraktiv utan att den blir platt eller besvärande eklektisk. Man får omedelbart lust att höra den här operan igen. Därmed alltså sagt att B. Tommy Anderssons debut som operatonsättare är mycket lyckad.
Problem kan man ju alltid finna, och då närmast i svårigheten att göra Shakespeare trovärdig på en scen. Marlowe är lättare. Arrogant, hetlevrad, utagerande och full av känslor är han en riktig operafigur. Andreas Landin har bara haft att ta för sig av denna praktroll. Mattias Nilsson som den mer introverte William sjunger också utmärkt, men vem är han? Tja, det har vi ju dåligt reda på också i den så kallade verkligheten.
Ett annat problem är att Anna Arturssons Anne Hathaway mest tjänstgör som kvinnligt alibi bland fem barytoner och en tenor. Hon har i alla fall en fin inledningsmonolog att sjunga beledsagad av en elegisk oboe.
Goda sångarinsatser rakt igenom, och Carl Kjellgren har sett till att stämningen är oavbrutet tät mellan alla dessa älskande och hatande män.
Opera
Lennart Bromander (kultur@aftonbladet.se)
