Världen måste ingripa och stoppa Israels våld
Carl Bildt talar om folkmord och Jonas Gahr Støre om barbari
Tidigt i år debatterade jag i P1 med Lars Adaktusson, ordförande för Vänskapsförbundet Sverige-Israel. Jag pratade om att runt 25 000 palestinier redan då hade dödats och att vi inte bara kan leva på som vanligt medan lika många till dödas av israelisk militär under den tid som kommer.
Adaktusson tyckte att det var osmakligt och fel att spekulera i att dödandet skulle fortsätta i samma takt. Sedan slog han fast att det som händer, och det som hade hänt då, är någon annans fel än den som trycker på avtryckaren: ”Ansvaret är inte Israels”, sa han.
Jag kom att tänka på det där för att hans inställning på intet sätt var ett extremt uttalande bortom debattens mittfåra. Tvärtom är det representativt för hur Sverige och stora delar av västvärlden förhållit sig till blodbadet, bomberna och den etniska rensningen.
Israel anses inte vara ansvarigt för det de själva gör.
Och allt som sker tycks vara mer likens fel än mördarnas.
Därför var det positivt överraskande när Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) beskrev konsekvenserna av Israels nyss införda förbud för FN-organet UNRWA att arbeta i landet.
Stenergard påtalade att det här är ”en mänsklig katastrof” och pekade på att Israel har ansvar för detta, att de trotsar Internationella domstolens krav på att stötta och skydda civilbefolkningen. Hon nämnde också att Israel ignorerar kraven på att släppa fram humanitär hjälp till den palestinska befolkningen. Det är inte mycket till uttalande egentligen. Men mycket mer än man vågat hoppas på från den svenska regeringen tidigare.
Norges statsminister Jonas Gahr Støre är ännu tydligare. Han kallar det Israel ägnar sig åt för ”barbari”.
Sveriges tidigare statsminister och utrikesminister, moderaten Carl Bildt, talar också allt mer klarspråk. På X skrev han på tisdagen att det som sker i Gaza, när Israel stoppar nödhjälp till ett par miljoner nödställda svältande människor, ”kommer att betraktas som folkmord av stora delar av världen”.
Både Gahr Støre, Bildt och Malmer Stenergard har rätt i sin kritik av Israels agerande.
Israels likgiltighet inför palestinskt lidande, och den brutala krigföringen mot den palestinska civilbefolkningen, är verkligen inget nytt. Men när de också förbjuder UNRWA, en av få aktörer som har möjlighet att hjälpa civila, blir det allt svårare för någon att som Adaktusson och andra hävda att ansvaret inte är Israels.
Häromdagen uttryckte också Läkare utan gränser sin ilska och förtvivlan över hur Israel ”återkommande dödar våra medarbetare”. Även andra hjälporganisationer, liksom FN-soldater och journalister, mördas när de försöker hjälpa till eller göra sitt jobb. I ord och handling visar Netanyahu och hans regim att alla som vill hjälpa palestinier eller berätta sanningen om Gaza kommer att stoppas.
Den fråga som därför måste ställas, när ingen längre kan förneka Israels ansvar för det som sker i Gaza, och när allt fler börjar beskriva dödandet i folkmordstermer, är vilket ansvar omvärlden har att ingripa.
Det räcker inte att sluta förse förövaren med vapen, även om det borde vara en självklarhet.
Vi är också i ett läge där vi snart behöver FN-bataljoner på plats i kriget, med mandat att stoppa våldet, upprätta säkerhetszoner och skapa fred med de medel som krävs. Det har gjorts förr.
De tillfällen vi minns är framför allt när FN ingripit alldeles för sent, som i Rwanda 1994, eller misslyckats med att förhindra krigsbrott trots sin närvaro, som i Srebrenica året därpå.
Men alternativet till FN-insatser, UNRWA, fredsbevarande styrkor – och en regelbaserad världsordning – är att acceptera det barbari som pågår.