Med sin kropp utmanar hon Irans förtryckare
En frigörelse och en ofantligt modig handling
Det finns något utlämnande med att blotta sin kropp i offentligheten, speciellt runt andra, fullt påklädda människor. Det är en sårbar situation, för vem som helst, var som helst. Men för iranska kvinnor, som sedan mer än fyra decennier lever under den islamiska republikens strikta klädkod, är det också ett stort risktagande.
Visserligen har de iranska kvinnorna, allt sedan ayatollah Khomeini införde slöjtvånget strax efter revolutionen 1979, motsatt sig den dagligen genom mikroaktioner. Några hårstrån har stuckit fram här och några där. Sjalen har glidit ner på bakhuvudet och det har tagit lång tid att rätta till den.
Med jämna mellanrum har regimen dragit åt snaran genom landets ökända moralpolis, men förr eller senare har sjalen glidit ner igen. Fram till december 2017, när aktivisten Vida Movahed ställde sig på ett elskåp mitt under en protestmarsch mot regimens skötsel av ekonomin och helt tog av sig sin slöja. Symboliken var drabbande: att ta av sig slöjan i den islamiska republiken är en krigsförklaring, men Movahed stod rakryggad och viftade med sin vita slöja på en pinne. Nästan som en fredsförklaring.
Sedan dess är det just kampen mot slöjtvånget och för frihet som kommit att ena det iranska folket över etnicitets-, generations- och klassgränser i och med rörelsen ”Kvinna, liv, frihet”.
I snart två år har kvinnor och skolflickor tagit av slöjan, bränt den, trampat på den och börjat att röra sig i staden utan något på huvudet. Rörelsen lyckades inte störta regimen eller avskaffa slöjtvånget men den flyttade fram sin position till den grad att moralpolisen knappt syns i offentligheten längre.
Det som hände på Azaduniversitetet i Teheran häromdagen, när en ung kvinna efter att ha blivit tillsagd att bära sjalen ordentligt, fick nog och klädde av sig till underkläderna för att sedan lugnt spatsera på campus, är något annat, något helt nytt. Ingen vet vem hon är och vad hon heter eller vart hon tagits efter att ha gripits, men ”vetenskaps- och forskningstjejen” som hon kommit att kallas har tagit kampen för frihet till en annan dimension. För henne räckte det inte med att ta av sig slöjan.
Precis som så många andra frihetskämpar före henne använde vetenskaps- och forskningstjejen det enda redskap hon besitter för sin frigörelse: den egna kroppen. Det är inte bara en ofantligt modig handling, det är också ett skarpladdat vapen mot förtryckaren: här är jag, här är min kropp, du kan inte undvika mig.
Härifrån kan rörelsen för frihet och jämlikhet i Iran bara radikaliseras.