Skevt att de nykristna trivs i sin oskadade tro
Jag är fortfarande livrädd för all mänsklig organisering
Synen på religion har förändrats. Ola Söderholm beskrev skiftet i podden ”Stormens utveckling” i våras: ”Förr tänkte man: ’Den här personen är religiös, och det är samma sak som att vara mentalt efterbliven. Numera tänker folk: den här personen är religiös – och det är samma sak som att han förstår poesi’”.
Visst, postsekularismen har pågått länge och troende intellektuella är inget nytt – men det är under det senaste året vi på allvar upplevt att kristna tagit plats i det offentliga samtalet igen. Mycket på grund av författare som Wera von Essen, SvD:s kulturredaktör Essy Klingberg samt Expressens Joel Halldorf och Eric Schüldt.
Kritiker finns också, senast 12 juni gick Teodor Stig-Matz till hård attack i Dagens ETC mot den nyreligiösa ”kultureliten” och menade att dessa endast leker katoliker. Även om jag tycker domen var onödigt hård, fattar jag vad han menar. Det känns skevt när moderna människor ansluter sig till urgamla organisationer, kända för att ha motarbetat utveckling och mänskliga rättigheter. Jag antar att de nyss konverterade skiljer på individuell tro och organiserad religion? Eller som Bono ska ha sagt: when religion walks in, God walks out.
Själv växte jag upp som frikyrklig/mentalt efterbliven på 80-talet. Kanske extra eftersatt då kyrkan jag gick till inte ens var en byggnad, utan ett hödoftande cirkustält min farfar fyndat nån gång på 60-talet. Detta restes varje sommar i min hemby, någonstans i det norrländska inlandet. På scenen stod showiga väckelsepredikanter och basunerade ut Guds ord till tanter i bruna nylonstrumpor, skånska barnfamiljer och lokala bybor som undrade vad i hela helvetet som pågick. Koskällor och svalors skrin hördes utanför de blå tältdukarna och när varmkorv serverades efter kvällsmötet, i skenet från lampslingan som prydde taket, kändes denna perifera plats som alltings mittpunkt. Jag var barn i en värld där alla älskade varandra, bad för varandra, sjöng och lovordade Gud med varandra.
Men om jag var (skräckslaget) nyfiken på sex, var det INGET jämfört med de vuxnas totala fixering.
Det romantiska skimret försvann några år senare. Det blir ju ofta så, när man skakar av sig barndomen. Kanske särskilt i sammanhang där vuxna vill utgöra den tunna, stränga linjen mellan ungdomars renhet och totala fördärv. Mest extrem blev situationen hos den av mina föräldrar som gått med i Livet Ord några år tidigare. Där fick man inte lyssna på ”världslig” musik, se filmer eller tv-serier som innehöll övernaturligheter, dåligt språk, sex eller bara ”kändes konstigt”. Det som återstod var typ barnfilmer och lovsångsmusik.
Radiohead-skivan gömde jag längst ner i ryggsäcken, lillebror gjorde samma sak med sin Turtlesdocka. Vi såg grannungens pokémonkort rivas sönder av heligt förbannade vuxna. Vi såg dem försöka be ut demoner från en kärvande bilmotor och från leksaker som fått barnen att bråka. Man la sina händer på allt som krånglade eller upplevdes som hotfullt. Allt kunde vara synd eller besatt av ondska, därför var man ständigt på sin vakt. Rädd för att inleda en serie misstag med slutdestination helvetet.
Man blev självreglerande. När jag i sexan fick en Meatloaf-singel av en kompis (”I would do anything for love, but I wont do that”) drabbades jag sån ångest att jag först gömde artistnamnet bakom klistermärken, sen kastade jag cd:n i soporna med känslan att jag agerade sjukt och rimligt på samma gång. Dissonansen, de inre konflikterna, var konstanta. Ett tillstånd som förvärrades när killar och sex formade nya begär.
Men om jag var (skräckslaget) nyfiken på sex, var det INGET jämfört med de vuxnas totala fixering. Hos mig genomfördes dagliga förhör där jag avkrävdes svar på ifall jag ännu var oskuld, följt av långa monologer om hur ett samlag skulle ”smutsa ner” mig och mitt framtida äktenskap. En vanlig sexualmoral i frikyrkan på 90-talet, som man menade skiljde sig från majoritetssamhällets destruktiva dito. Fast det så tydligt rörde sig om en förstärkning av patriarkatet såsom det låtit i hundratals år.
Det hela ledde till en smärtsam brytpunkt och en dag stapplade mitt tonårsjag ut i världen, ensam och vilse.
Allt detta kommer upp till ytan igen, när jag idag ser kristna ta plats i offentligheten. Någonstans känns det som en upprättelse för mitt inre, töntstämplade barn. Hon som gick till skolan i Livets Ord-merch (en t-shirt med texten ”I belong to Jesus”) och ibland övade tungotal på rasten. Dessutom märker jag att något i mig längtar tillbaka. Det blir ju ofta så för de som sårats av människor de älskar? Man söker upprättelse, försoning. Minns gemenskap och kärlek, vill förtränga resten. Den förlorade dottern, som vill älskas i sin egen rätt. Inte på grund av lydnad eller god anpassningsförmåga.
Jag är inte längre kristen, men definitivt mentalt efterbliven. Igen.
De kristna som nu tar plats anser sig nog ha väldigt lite gemensamt med den religiositet jag beskrivit ovan. Det är alltid andra församlingar, andra troende som är avarten. Själv har man främst en relation med Gud, inte människor och religiositet. För människor är dumma i huvudet, får sällan till det. Redan på 30-talet grät min gammelfarmor under mjölkningen över att ha skammats av sin församling i Djuptjärn. Vad hon gjort berättades aldrig, jag vet bara att hennes historia fortsätter upprepa sig, långt in i vår tid.
Kanske är det därför jag fortfarande är livrädd för all form av mänsklig organisering, från bostadsrättsföreningar och arbetsplatser till kompisgäng som ska hyra stuga ihop. Därför det gör så ont när jag ser nykristna mysa med sin oskadade tro. Jag är inte längre kristen, men definitivt mentalt efterbliven. Igen.
Och när det kommer till människor i grupp, är religiösa sammanhang överlägset värst. För här når man in i människans innersta kärna, själen typ. Recenserar varandras andlighet och beteenden, dömer ”rätt” och ”fel” utifrån en svartvit världsbild. Och inom frikyrkan kunde att göra fel väldigt lätt kännas som att vara fel. En syndare, i ständigt behov av förlåtelse. Jag, och andra exkristna, skulle istället önska att någon bad om vår.
