Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Gustav Adolf

Här får även kvinnor använda extremt våld

Skräckfilmen sätter fingret på våra största rädslor

Det var på 80-talet det började för mig. Jag kan inte förneka att en och annan av oss skräckfilmsfantaster någon gång kan ha använt närheten i tv-soffan som en väg till att få hångla. Men för mig, och jag tror inte att jag är ensam om det, handlade det om helt andra saker.

Synen att skräckfilmstittande är en del i en (i varje fall heterosexuell) parningsritual, stärktes av ”The snuggle theory”, ett berömt amerikanskt experiment från 1986. Ett antal studenter parades ihop med en person av motsatt kön, ovetande om att det var en skådespelande forskningsassistent, och tillsammans fick de se ”Fredagen den 13:e”.


Resultatet blev att de manliga studenterna njöt dubbelt så mycket om deras sällskap visade rädsla och ångest. De kvinnliga studenterna tyckte mer om filmen när deras manliga partner verkade oberörd och lugn. Om de tidigare skattat sin partner som oattraktiv ändrades detta om han visade mod under visningen. En orädd tjej minskade däremot mannens intresse.

Den här teorin har kritiserats, inte minst för sin totala blindhet inför förekomsten av annan sexualitet än den heterosexuella. Min gissning är att den missade målet på andra sätt också. De flesta tjejer uppfattar att det anses mer attraktivt att vara en rädd tjej i behov av skydd, än en tjej som är nördigt intresserad och om man vill fortsätta tillhöra flocken agerar man enligt förväntningarna. Det betyder inte att det inte finns andra, starkare motiv under ytan.


När jag på allvar började odla mitt skräckfilmsintresse sammanföll det med att jag blev medveten om min sexualitet. Jag kopplar ihop dessa skeenden, kanske för att båda är förknippade med en känsla av ensamhet och utanförskap. Det här var en fas då jag intresserade mig mycket för kvinnlig sexualitet och bilden av den. Det jag lärde mig var nedslående.

Som kvinna var man tydligen en i grunden annan typ av sexuell varelse än männen. När det gällde porr och annat erotiskt material ville vi ha mer relationella skildringar än männen, och det skulle inte vara så påträngande utan mer mjukt. Jag tog illa upp, eftersom jag inte alls kände igen mig. Men det sades med sådan självklarhet att jag tänkte att det måste vara mig det var fel på. Det var bäst att låtsas som ingenting. Jag fick dölja det sexuella vilddjur jag hade inom mig, jag fick låtsas vara en tjej som ville onanera till svartvita skildringar av jämlika sexuella aktiviteter.


På liknande sätt har jag haft svårt att prata om mitt intresse för skräckfilm. Jag har varit – och är – osäker på hur det tas emot.

’Att existera i samhället som kvinna har alltid haft skräckinjagande aspekter’

Även om allt fler av de intressantaste filmerna på senare tid regisserats av kvinnor (Coralie Fargeats ”The substance” och Julia Ducournaus ”Raw” för att nämna ett par), är skräckfilmsgenren i stort fortfarande mansdominerad. Också till sitt innehåll har den kritiserats för att ha en manlig blick.

Margaret Qualley i ”The substance”.

Ändå upplever sig många kvinnor stärkta även av det. Kanske är det för att kvinnor i skräck tillåts gå över gränsen. De får gå utanför de roller de vanligtvis tilldelas, och de reagerar på det de utsätts för. Även den vänaste av kvinnor får bli galen, använda extremt våld mot sin förövare och inte sällan bli den sista överlevande (the final girl är en återkommande trop i genren).

Det är inte heller så att vi när vi tittar på skräck öppnar dörren till en värld av våld, manliga blickar och övergrepp för första gången. För vi är ju redan i det rummet, det går inte att välja bort.

Som Emily St. James, amerikansk journalist och kritiker som intresserat sig för skräck ur ett feministiskt perspektiv, uttrycker det: ”Att existera i samhället som kvinna har alltid haft skräckinjagande aspekter”. St James menar att det inte minst bland transkvinnor (hon är själv trans), finns ett stort intresse för skräck och hon tror att det kan bero på att skräck så ofta handlar om vad som händer med människokroppen. Hon menar att det ”handlar om att existera i en värld där man ständigt måste vara på sin vakt”.


Kvinnor och queerpersoner har blivit bra på att göra även manliga världar till sina. Kanske lämpar sig skräcken extra bra för detta eftersom det den skildrar ofta är så spretigt och skevt, det finns mellanrum att bryta in i. Synen på skräck som mindre fint än andra genrer (när skräckfilmer anses tillräckligt bra av kritikerna, uppgraderas de ofta till någon närliggande genre, som thriller eller science fiction), gör också att man som outsider så att säga kan tolka och omtolka lite under radarn. Som skribenten Stacie Ponder uttrycker det om hållningen hon och hennes partner har i skräckpodden ”Gaylords of darkness”: ”We find a way to make every [horror]movie gay. She was wearing sneakers … oh, [she is a] dyke, okey!.”

Monstret i filmen däremot, hon tog en för kvinnolaget på riktigt

Det går inte heller att bortse från det faktum att skräckfilmen sätter fingret på våra största rädslor. Inte bara är den en indikator för vad som skrämmer oss mest i den tid vi lever i, på samhällsnivå. Den möter oss ofta i våra egna själsliga gömmor, det vi trodde att vi var ensamma om. Det handlar både om monstret utanför, och monstret i oss.


En av förra årets stora skräckfilmsreleaser på bio var Lee Cronins ”Evil dead rise”. Filmen handlar i korthet om Ellie, en ensamstående mamma som kämpar för att få ihop tillvaron för sig och barnen. När berättelsen börjar har hon precis blivit vräkt och den lilla familjens framtid är högst osäker. Genom några olyckliga omständigheter råkar ett av barnen släppa loss onda makter och demoner, varpå Ellie dödas och återvänder som ett besatt monster. Precis efter att hon blivit besatt, frågor hon ett av barnen vad som har hänt med henne. ”What´s wrong with me?”, kvider hon med ryggen mot dottern. Som mammamonster har hennes mun breddats, tänderna blivit fler, hon har klor och djurlika, gula ögon. När dottern säger att hon inte vet, svarar mamman på sin egen fråga. Med len röst, som står i stark kontrast mot hennes fruktansvärda uppenbarelse, säger hon: ”I know. I’m free now. Free from all of you titty sucking parasites.”

Alyssa Sutherland i ”Evil dead rise”

Jag blev kall av fasa där jag satt i biosalongens mörker. Samtidigt kände jag något annat, jag blev upprymd och noterade att jag inte var den enda kvinnan i publiken som skrattade. Det som utspelades på duken var extremvarianten av alla mödrars skräck: att inte kunna ta hand om sina barn. Att inte ens vilja längre. Vanligtvis när det gäller sådana här förbjudna känslor är vi hänvisade till förnumstiga och lagom upproriska skämt om dåliga mammor som inte får ihop livspusslet. Man känner igen sig, visst, men det räcker inte ända in. Monstret i filmen däremot, hon tog en för kvinnolaget på riktigt när hon spelade ut den där skräcken, och jag gick hem till mina åtaganden med en känsla av katarsis.


Nu under det som brukar kallas för ”the spooky season” är det fler än de vanliga nördarna som kryper ihop i soffan och sätter på en skräckis. Jag vet att alla inte vill eller vågar utsätta sig för att bli skrämda. Det är helt förståeligt. Jag är säker på att det jag får från skräckfilmer går att uppnå på andra sätt, hur unik jag än tycker att genren är. Men hur du nu än väljer att göra, var inte rädd för ditt mörker.

Som den japanska regissören Takashi Shimizu säger i dokumentären ”Why horror”: ”Kvinnor har inte samma möjlighet att uttrycka sin aggressivitet som män, vilket innebär att de bär en massa negativa känslor inombords […] Och när de sen dör i det tillståndet så lever den bittra anden kvar som ett spöke”

Så släpp ut din bittra ande medan du lever och andas. Våga vara arg. Och om du tittar på film – skräck eller romantisk komedi – och vill hångla: gör det med någon som förtjänar dig. Med ditt inre monster och allt.

Café Bambino: Trauma som kulturellt kapital för kändisar

Följ ämnen i artikeln