Svaret finns i barndomen
Ulrika Stahre läser två motpoler bland svenska deckare och hittar en gemensam nämnare
En ung kvinna försvinner, spår av tortyr i mörka källare. Blodspår överallt – våldsamheter som bokstavligen sitter i väggarna. En kamp mot klockan, flera kvinnor har redan dött. Kanske kommer också hon, den sista i raden, att dö.
Känns det igen?
Seriemordets och seriemördarens segertåg i deckarbranschen är sedan flera år totalt. Offren är alltid kvinnor, eller barn, alltid de allra mest sårbara. De sadistiska överdrifterna är legio, och söndertjatade.
När Arne Dahl, som med Utmarker startar en ny serie med hjältarna Sam Berger – avdankad, missförstådd, ensam – och Molly Blom – ung, genialisk, ensam – också hänger sig åt denna seriemördarklyscha blir jag mest, men inte bara, trött.
Jag blir också misstänksam. En författare av Dahls kaliber kan göra något mer, och han gör det kanske också (flera delar återstår att skriva). Om hans deckare alltid innehållit en liten drift med genren är Utmarker ännu tydligare en sorts antideckare.
Molly Blom är en enda bokstav från James Joyces frustrerade Penelope-gestalt: Kvinnan som förmodas vänta, kvinnan utan handlingsutrymme. Ett sådant namn förpliktar och väcker förväntan. Nog för att Molly i Utmarker är den smartaste. Själva gåtan – vem gjorde det? – blir tämligen snabbt avverkad. Men frågan är om det räcker. Vad hon – och kanske alla – väntar på förblir oklart i denna första del.
Det intressanta i Utmarker och andra svenska deckare är ändå svaret på frågan varför. Det finns alltid ett svar, banalt eller ej. Det brukar lösa sig med att mördaren är psykopat, helt otillräknelig och utanför alla rationella beteenden.
Arne Dahl försöker skriva fram barndomen som svar. Mördaren blev svårt mobbad och tog hämnd. Hur det är med realismen kan vi lämna därhän, det är ändå en freudianskt färgad lag om barndomen som alltings svar som tillämpas. Gåtor löses genom att se tillbaka, till det redan skedda. Svaren finns inte här och nu, utan i människors uppväxter och familjesituationer.
Det är lite olikt Arne Dahl. Hans deckare brukar vara fyllda av samtid, av komplicerade intriger, internationella nätverk. Utmarker rör sig precis som titeln säger, lite längre bort mot en mer existentiell form av kriminalroman. Ödestung. Och mer klichélekfull.
En deckare som befinner sig i en helt annan del av den svenska deckargeografin, Annette Haalands småputtriga Pastor Viveka och tanterna, har det gemensamt med Dahl att barndomen blir en avgörande faktor. Här är det föräldrakrav som förstör människor. Alla är fångar i det förflutna, eller måste fortsätta att dölja olika mer eller mindre pinsamma sanningar.
Ja, det är som om hela Enskede, den välmående idyll där egnahemsrörelsen fanns parallellt med en lite finare sorts husbyggen, lever av det människorna döljer.
I den något för frodiga junigrönskan förgiftas den ena efter den andra och frikyrkopastorn måste ta sig samman och hålla begravningar samtidigt som hennes äktenskap krisar och utmattningsdepressionen närmar sig. Pastor Viveka är nyfiken på döden och dess bundsförvant åldrandet. Och förstås på vem som gjorde det och varför.
Det är en deckare som motsvaras konsthistoriskt av en havererad naivism. Överallt rosiga kinder och färgglada hus, klämmiga människor. Gåtan ligger i bakgrunden och det sociala livet betonas, spänningsmomentet är helt nedtonat och klaras av på två sidor. Som Morden i Midsomer, med sina skruvade grannfejder och prunkande trädgårdar. Fast i Stockholms närförortsbälte. Till och med Bagarmossen får vara med och representera en radikal samtid, långt bort från giftskandalen i det rika Enskede.
Dessa två ytterligheter i den svenska deckarfloran visar att genren fortfarande fyller ett behov av ställföreträdande vansinnes- och våldshändelser. I ett tryggt samhälle behövs spänning. Systemkollapsen kommer att visa sig i Bullerbyns återkomst, och riktigt där är inte Haaland.
Deckare är brukslitteratur, och fixeringen vid hur det förflutna styr en människas val, hur vi präglas av våra barndomar och är dömda för livet – den fixeringen skulle jag ju önska bort.
Men vad har jag i så fall att dölja?
