Adés universum
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-02
Den samtida konstmusiken anses ha problem. Publiken förmodas föredra 1800-talets romantiska och igenkännbara musik, och om man ser till konserthusens program, så är det en närmast bedövande dominans av musik komponerad mellan, säg, Beethoven och Strauss. Undantag finns, men de är just det, undantag. Den samtida musiken verkar behöva en extra puff, som i Stockholms konserthus där den årliga tonsättarfestivalen riktar fokus mot såväl samtiden som omvärlden.
I år är det engelsmannen och fenomenet Thomas Adès som uppmärksammas. Trots sin ungdom (född 1971) har Adès de senaste tjugo åren etablerat sig som en av vår tids främsta kompositörer av såväl orkester- och kammarmusik, som operor. Så mycket av det sistnämnda blir det inte under festivalen (en kvart från Powder Her Face på onsdag), men å andra sidan finns här en pianokonsert med rörlig bild (In Seven Days, torsdag).
Invigningskonserten i lördags, med kompositören själv som dirigent, tjänade som en god ingång till Adès musikaliska värld. Violinkonserten Concentric Paths lät orkesterns stämmor sprida sig från solisten Pekka Kuusistos violin. Det finns en lätthet, en mjukhet i Adès musik som aldrig är uppfordrande, snarare inbjudande utan att insistera. Integriteten i de lättflytande klangerna är tydliga, musiken tycks sväva i ett eget universum nära oss.
Verket Tevot, en mäktig symfonisk dikt, tycks trots att den liksom sväller, sväva fritt från traditioner, eller i den mån den har en plats däri, så förhåller den sig till den med ett obekymrat småleende. Mellan dessa båda stycken dirigerade Adès Brittens mäktiga Sinfonia da Requiem, med tydlighet och kraft reste sig musiken som en stenstod mellan Adès egna, mer luftiga kompositioner.
Samma slags mjuka täthet demonstrerades i går, när Calder Quartet framförde Adès Arcadina och Pianokvintett. Inte minst den sistnämnda imponerade, ett lekfullt stycke där musiken liksom går sönder, men i ett samlat sönderfall.
Adès musik är så självklar, att jag med viss förvåning noterar att lördagens konsert presenteras genom att berätta hur fantastiskt allt är som vi ska få höra. Detta slags sämre tv-flåsighet tycks sprida sig alltmer, fastän det redan i tv är både respektlöst och fullkomligt onödigt.
Claes Wahlin
