Vad du än gör – se till att göra det renrakad
Med ”Long Hot Summer” definierade The Style Council en ny, sensuell popmusik
Fyra lördagar i juli skriver Kristofer Andersson om det vi längtat efter hela året.
Juli 1983 var varm.
I Storbritannien växlade vädret mellan torrsol och åskstorm. 32 grader varmt i hela landet. I Cromer föll samtidigt 68 millimeter regn under 45 minuter. Flera dog av blixtnedslagen. Sommaren blev landets dittills varmaste sedan mätningarnas start.
Bara en månad tidigare spelade duon The Style Council in sin tredje singel, ”Long Hot Summer”, i Grande Armée Studios i Paris. Gruppen hade bildats året innan, i ruinerna av punkorkestern The Jam. Medlemmarna – sångaren Paul Weller och keyboardisten Mick Talbot – förenades i ”hatet mot rockmyten och rockkulturen”.
”Long Hot Summer” delar namn med den amerikanska regissören Marin Ritts William Faulkner-baserade film från 1958. En slump? Med The Style Council existerade inte slumpen.
Weller kallade vid ett tillfälle Talbot för The Style Councils ”löjtnant” men i videon till ”Long Hot Summer” är det tydligt vem som är kapten.
Talbot, klädd i marinblå klubblazer och vita slacks, ror en barbröstad och vattenkammad Weller över floden Cams till en picknick vid strandkanten. Wellers jeans är avklippta till strax ovanför knäet. Dubbla turnups döljer snittets fransar. Hans panamaloafers är benvita, klädsamt missfärgade av grus.
Två minuter och fyra sekunder in i videon, när Paul Weller drar sina fingrar från shortsknapparna, över magen, hela vägen upp till bröstvårtorna, definieras två saker:
Dels en ny popmusik, i sensuell opposition mot dåtidens västerländska kulturkanon i allmänhet, och den brittiska punkens sjuttiotal i synnerhet.
Dels min idealbild av den perfekta konstnären. The Style Councils mål var att mota bort samtliga lojala anhängare. Inga vänner – än mindre lyssnare – skulle känna sig trygga.
The Style Council förvirrade, förled och fördrev
The Style Council producerade bossa, soulballader, jazz, franska chansons och easy listening. I deras värld var ordet ”avantgarde” det tuffa och farligas direkta motsats.
Färgen svart – detta snabbspår till konstnärlig respekt – skulle helst helt undvikas. En hållning som fortfarande är kontroversiell. The Style Council förvirrade, förled och fördrev.
Till sin konstruktion är ”Long Hot Summer” en trojansk häst: Urblekta britter uppväxta på The Jam och The Small Faces tvingades att studera manlig hud. (Videon klipptes för övrigt om efter blott en visning i brittisk tv, den värsta nakenheten tonades ned.)
Med The Style Council kom yta före innehållet. Konst som av något skäl prioriterade annorlunda ansågs i deras värld vara tråkig och menlös. The Style Council främsta budskap: Vad du än pysslar med om dagarna – gör det renrakad.
Tillsammans med ”Take Ivy” – Teruyoshi Hayashidas fotobok från amerikanska elituniversitet från mitten av förra seklet – och Catherine Milinaire och Carol Troys stilguide ”Cheap Chick” från 1975 skapade videon till ”Long Hot Summer” också det modeteoretiska bygge jag fortfarande lutar mig emot.
Just nu befinner sig motkulturen i ett nytt sjuttiotal. För att forma ett alternativ till det Ebba Buschskt tandblekta tiotalet, mot idén om att framgång och rikedom är synonymer till kvalitet, har konstens motstånd på nytt blivit amfetaminsmalt och likblekt.
Men det kommer snart att en tid när pastellfärgade lammullströjor ånyo blir det främsta vapnet mot konservatismens och familjens dominans. Det är som bekant alltid framgångsrikt att stjäla sin fiendes garderob.
Det brittiska värmerekordet i juli 1983 är vid det här laget utraderat. Många män som jag har velat ligga med har passerat sedan jag första gången såg videon till ”Long Hot Summer”. Jag står fortfarande i skuld till den första.
