Därför är drogtrippen mätta mäns nya ventil
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Nolltoleransen är död. Alla pratar om knark, och många – företrädesvis män – driver på för avkriminalisering, eller rent av legalisering. Men vilka nya problem är det vi inte pratar om, och vilka krafter styr debatten? I tre texter skriver författaren Magnus Linton om kriget om knarket – om politiken, pengarna och maskuliniteten.
I dag: Maskulinitetens roll.
När en skribent nyligen konstaterade att ”när jag fyllde 20 handlade allt om alkohol, när jag fyllde 30 handlade allt om droger och när jag fyllde 40 handlade allt om mat” speglade han ett vanligt mönster för manliga passionsuttryck i det postmoderna: den välbärgade hedonismens åldringskurva.
Sedan högstatusmagasinet The New Yorker 2018 meddelade att vi lever i en ”psykedelisk renässans” har söndagsmagasin i hela Europa, inte minst Sverige, ekat budskapet, och personer som sökt men inte funnit livets mening på börsen jagar den nu bland svampar och shamaner i svenska skogar. Om de inte är i en europeisk metropol med vakna andlighetsentreprenörer som erbjuder en ”6 day Holistic Ayahuasca Retreat” för 2 350 euro.
Av de tre drogfamiljer som det senaste decenniet varit föremål för politisk förändring i väst – opioider, cannabis, psykedelika – är samtliga så stora ”berättelser” att de var för sig genererat en uppsjö nya böcker, och hallucinogenerna är bara de som mest kuriöst illustrerar samtida begär efter breddat upp- och utlevelseregister.
Som vanligt när det gäller drogentusiasm domineras till exempel persongalleriet i Leonidas Aretakis underbara upplysningsbok om ”Sveriges psykedeliska historia” helt av män; oavsett om det handlar om tidiga antropologer och konstnärsflummande 1960-talspionjärer som Sture Johannesson, Björn Netz och Öyvind Fahlström eller om de av dagens entreprenörer, hjärnforskare, investerare, nyandliga retreatresenärer och bedagade rejvare som bygger upp berättelserna är miljöerna manligt präglade. Intresse och nyfikenhet är ofta tvåkönat, men passionen enkönad.
Hunger på booze runt 20, tripp runt 30 och långkok runt 40 speglar också vad genusvetare i bland kallar den hegemoniska maskuliniteten och dess relation till just passion. Ett djupare bejakande av ostoppbara lyckorus, genuin hänryckning, förlorad kontroll och den verkligare verklighetens ofta relationsrelaterade absurditeter är, ur ett privilegieperspektiv, kostsam. Extas, trans, hysteri – livgivande galenskap är dyrköpta erfarenheter om de görs utan de skönt ursäktande citationstecken på tillvaron som borglig drogkonsumtion erbjuder. Trippintresset i tidig medelålder sammanfaller ofta med nyblivet föräldraskap, och skräcken för att varken pengar eller familj ska hålla som livslång meningsskapare tycks driva framför allt män mot det trampolinhopp ut i existensens slippriga bollhav som en LSD- eller DMT-resa är.
Att det som kallas narkotika används och att preparatens fördelar i dag kan diskuteras öppet även i Sverige av personer som använder dem är ett nationsintellektuellt framsteg. Men ett analytiskt intressant problem, kanske snarare fenomen, gäller utan tvekan mediehajpen. Den viktigaste händelsen för en bred etablering av idén om en ”psykedelisk renässans” är utgivningen 2018 av den bästsäljande amerikanske journalisten Michael Pollans på många sätt lysande bok How to change your mind – The new science of psychedelics. Boken toppade New York Times bästsäljarlista, översattes till många språk och efter The New Yorkers publicering var nya episkt klingande titlar givna för många översättningar.
I flera länder, bland annat Sverige, kom den ut med den mycket mer konklusiva titeln Psykedelisk renässans (Fri tanke 2019). Och nu går den som dokumentär på Netflix med Pollan som guide till hur LSD och psilocybin kan skaka depression och alkoholberoende ur människors hjärnor.
Psykedelikans succéresa i medierna lär bland annat hänga ihop med hur förnuft och antiförnuft – att ”tappa förståndet” – spelar mot maskulinitet, kanske även vithet, i de västerländska samhällen som i ett drygt halvsekel försökt förtränga, i bland förinta, extas och transcendens hos ”folk”. I Aretakis bok framträder minoriteteter och avvikare som av tradition eller nyfikenhet bejakat hallucinogena tillstånd, men att missionera irrationalitetens värden har inte varit lätt för den som inte är norm. I alla fall inte om det skett i utomkyrkliga former.
Ingen rationell person skulle hävda att det animalieindustriella komplexet är förnuftigt eller i linje med sekulär etik, bara att det anses vara det
Att buga inför förnuftet är bärande ordning i moderna samhällen, och att kontextualisera rationalitet i relation till makt, ras, kön eller art har på många håll, inte minst inom de exakta vetenskaperna, allt mer kommit att betraktas som ett relativiserande hot mot mänsklighetens enorma materiella och moraliska framsteg sedan den vetenskapliga revolutionen.
Likväl framträder hela tiden glappen. Förnuftets haltande. Ett system som, till exempel, maskindödar hundratals miljoner djur om dygnet anses än i dag helt rationellt, nästan naturligt – och då inte för att lidandet skulle kunna ifrågasättas utan för att de drabbade saknar förnuftets förutsättning: ett språk. Ingen rationell person skulle hävda att det animalieindustriella komplexet är förnuftigt eller i linje med sekulär etik, bara att det anses vara det. Av dem som bestämmer. Att de människor som blottlagt rationalitetens privilegieburna saltomortaler oftast varit unga kvinnor har varit avgörande för förnuftets svårigheter att slå igenom i vissa dimensioner.
Klimatfrågan har, som alla vet, en liknande dynamik. Såväl förnuft som oförnuft och värdet av det ena eller andra får helt enkelt olika genomslag beroende på vem som framför budskapet, ett faktum som nu tycks ha tagit sig till drogernas domän.
Michael Pollan, 67, hade under sitt vuxna liv klamrat sig fast vid rationalitetens trygga ledstång tills han några år efter 60 fick mod att med en dos LSD vända upp och ned på verkligheten. Se den förvandlas. Lätta på medvetandets hårt knutna slips och inse hur mycket av det vi kallar verklighet som skapas innanför hjärnloben snarare än utanför.
Människor som lever eller har levt vid sidan av normen har ofta en erfarenhet av den egna verkligheten som inte nödvändigtvis stämmer överens med den officiellt fastslagna berättelsen om vad som är verkligt, sant eller klokt. Det finns olika förnuft. Vars eventuella allmängiltighet förstås beror på kraften i argumenten – men också på status och makt hos den som i en given tid gör anspråk på det riktiga. Homosexualitet var enligt den svenska staten ett brott fram till 1944. Därefter en psykisk störning, tills det 1979 blev normalt. Och nu, bara några decennier senare, är det samkönade sexets fria utbredning ett retoriskt frekvent bevis för den svenska nationens långa tradition av tolerans och minoritetsrespekt, en – som det formuleras i Tidöavtalet – ”svensk grundvärdering”.
När Michael Pollan under 2010-talet gör researchen till sin bestseller, hajpens kommande nav, inser han att han inte kan skriva om psykedeliska preparat utan att själv ta dem – förstå dem – och när han efter sin första tripp börjar formulera sig kan han i kraft av vit sekulär man i en ny tid höja irrationalitetens status med en normerande kraft få andra haft tillgång till. Han lyckas, som bokens säljmaterial i en talande formulering konstaterar, med ”det omöjliga”: ”Han får att tappa förståndet att låta som det sundaste någon kan göra.”
Som denna serie texter sökt diskutera (se även AB 16 jan och 17 jan) bör en framtida hantering av det svenska och globala narkotikafenomenet – sett som helt kulturkomplex – inte bara bättre förstå missbruks- och marknadsdynamik utan också maskuliniteternas relation till droger. Författare och intellektuella som Birgitta Stenberg, Joan Didion, Judy Grisel, Nan Goldin och tusentals andra kvinnor har utifrån egna och andras erfarenheter producerat fantastiska verk om drogernas dilemman men oavsett om det gäller konsumtion av droger, böcker om droger eller forskning på droger är det i extremt hög grad manligt dominerade verksamheter.
Global konsumtionsfördelning män/kvinnor av opioider är 85/15, kokain 73/27, cannabis 70/30 och ecstasy 62/38. Undertecknad är man, av de tio böcker som refereras i denna textserie är nio skrivna av män och deras litteraturlistor består till 90 procent av män. Fritt vald spegling av narkotikafenomenet ger liknande proportioner, och när det gäller efterfrågeledets mer borgerliga konsumtion tycks det mycket handla om att med små och lätt reversibla snitt skära sig ur den existentiella begränsningskostym som sytts trång av manliga dygder som kontroll, förnuft, oberoende och kyla – ett slags andhämtning, eller befrielse, från det Leonidas Aretakis kallar ”hyperrationalitetens kalkylbladsfängelse”.
Förändringar av berusningspolitik förutsätter att inflytelserika intressen – som skattejagande stater eller vinstsökande marknader – stöder utvecklingen, det vill säga den nya formuleringen av problemen
Till ovanstående och den redan pågående diskussionen om kriminaliseringskomplexet bör nog, avslutningsvis, läggas ett mer kritiskt öga på begreppet evidens. När skadelindringsperspektivet successivt besegrat nolltoleransen även i Sverige har den lilla termen varit helt avgörande. I det postpolitiska tillstånd som sedan 1980-talet präglat väst, tills radikalhögern för något decennium sedan började svälja den partiorganiserade borgerligheten i land efter land, har fenomen som ideologi, makt, klass, intressen – till och med politik – allt mer framstått som suspekta referenser som bör undanröjas till förmån för reformer med ”stöd i evidens”.
Självklart måste politik, inte minst drogpolitik, bygga på evidens. Men samtidens förment apolitiska journalistik eller forskning – där siffror, modeller och ekvationer vetenskapsstämplas trots att, eller just för att, de helt rakats på kontakttrådar till fenomen som ekonomi och historia – blir inte per automatik rimligare vägvisare mot en framtid med så lite narkotikarelaterat elände som möjligt.
Unga läkare har fått lära sig att ”missbruk är en sjukdom”, men inget om sjukdomsklassningarnas historiska kontexter. Inte bara berusningskapital, utan också berusningspolitik, liksom all annan politik, influeras – som historikern Johan Edman konstaterar i Den nya berusningspolitiken (Makadam 2019) – av en mängd olika faktorer. Och de gånger politiken legitimeras av forskning handlar det inte sällan om handplockad kunskap som stöd för vissa politiska argument: ”Evidensbaserad politik är fortfarande politik och steget till politikbaserad evidens därför sällan långt.”
Narkotikans allt mer biomedikaliserade problembeskrivning – där missbruk är en sjukdom och beroende kan isoleras till hjärnan – har spelat en avgörande roll för skadelindringens välgörande seger över nolltoleransen, men inte tillkommit i ett vakuum. Förändringar av berusningspolitik förutsätter att inflytelserika intressen – som skattejagande stater eller vinstsökande marknader – stöder utvecklingen, det vill säga den nya formuleringen av problemen. Och det är ingen slump, menar Edman, att en av USA:s största alkoholproducenter snabbt köpte in sig i den nyligen legaliserade kanadensiska cannabisindustrin, eller att potentiella skatteintäkter varit ett tydligt motiv för staters liberaliseringar av lagstiftning.
Oavsett om den svenska nolltoleransepoken de kommande åren helt begravs eller återupplivas i den nykonservativa vågen vore det intellektuellt fräscht med fördjupade insikter om hur olika intressen grupperas kring de narkotikapolitiska verklighetsbeskrivningarnas framväxt.
Och ”om”, som Edman konkluderar efter en studie av droghistorien, ”vi ska leta efter en ny stark intresseformering inför framtiden är det nog marknaden som kan sägas stå för den mest potenta problembeskrivningen.”
