Våra drömmars final
Det är 50 år sedan Sverige mötte Brasilien i finalen. Arne Norlin har skrivit boken om en sommar då allt tycktes möjligt. JENNIFER WEGERUP har läst den.
Han stod på en bokhylla i Hässleholm och han är mitt första minne av VM 1958. En liten plastgubbe i blågult landslagsställ, från ett mästerskap som jag, född 1972, aldrig upplevt, men ändå alltid levt med. ”Kalle”, efter målvakten Kalle Svensson, var maskoten för det VM som ett litet land, strax söder om Nordpolen, fick stå värd för. Farfar brukade låta mig hålla Kalle försiktigt, försiktigt innan han och pappa försvann in i sina minnen.
På samma sätt går det försvinnande lätt att drömma sig tillbaka (för de lyckliga som var med) eller bara drömma sig bort (för oss som inte var det) i Arne Norlins bok 1958 – När folkhemmet fick fotbolls-VM. Journalisten och författaren Norlin ger ut sin bok vältajmat till 50-årsjubileet och redan titeln ger en aning om känslan som präglar hans verk. Norlin tar oss med på en resa med nostalgin som inträdesbiljett till ett Sverige där ”allt var möjligt”. Alltifrån att skapa en bättre värld till att slå Brasilien i VM-finalen.
Om det någonsin funnits ett folkhem, eller bara en bild av det, en önskedröm om det, så är det så här det såg ut. Med familjen framför VM-fotboll på radion medan ”pappa la in en ny prilla Ettan” och ”I köket blandade mamma köttbullssmet till söndagsmiddagen”. Ett Sverige där arbetslösheten var obefintlig, flickor med tvättäkta bröst prydde Se:s omslag, män var män, kvinnor kvinnor, man sjöng Kungssången på Råsunda inför VM-finalen och där spelarna i det svenska landslaget var blonda som mjölkskålar och bar rakt igenom svenskklingande efternamn.
Det hela skulle kunna blivit outhärdligt smetigt, men jag låter mig ändå bli förförd och berörd, nästan lite rörd. Det vilar ett oskuldens skimmer över framför allt bilderna, på det Sverige som – oavsett hur det var – i mångt och mycket inte längre finns.
Alltför många sportböcker tenderar att vara hafsverk. Därför njuter jag när jag läser och märker hur ingen detalj är för liten för att Arne Norlin ska ta med den. Det gör han rätt i, för i en bok som denna är det detaljerna som gör helheten. Berättelserna om och intervjuerna med spelarna, liksom matchreferaten är intressanta. Men ännu mer fängslad blir jag av att läsa om VM-lottningen i det tv-medium som då var så nytt och fascinerade. Lottningen hölls i Lennart Hylands Stora famnen, denna kväll omdöpt till VM-famnen.
På samma sätt fastnar jag vid kopian på den maskinskrivna pressrelease som presenterade Sveriges VM-trupp. Jag tittar och tittar på gamla svartvita matchbilder, på publikbilder, på bilder från fabriken i Ängelholm där den svenska VM-bollen gjordes. 1974 syddes den sista fotbollen där.
Som ett barn ler jag över bilder på gamla omslag av Rekordmagasinet och på samlarbilder, programblad, VM-frimärken och biljetter. Sju kronor kostade en ståplatsbiljett på långsidan på Malmö stadion då Västtyskland och Argentina möttes i gruppspelet.
Just en så enkel sak som vissa landslagsnamn, som Västtyskland, Sovjet och Tjeckoslovakien, påminner om att det var andra tider. Arne Norlin försöker också att, även om fokus ligger på fotbollen, beskriva Sverige och omvärlden under tiden för VM. De goda berättelserna är många och de värsta sportklyschorna tacksamt få även i spelanalyser och matchreferat. Ett intressant grepp som Norlin tagit är att han låtit dagens fotbolls-expert Ola Andersson analysera finalen mellan Brasilien och Sverige.
Mycket utrymme ägnas, med all rätt, över huvud taget åt finalen där Nils Liedholm gjorde 1–0 redan efter fyra minuter. Underbart är dock kort, Vavás kvittering kom redan i nionde minuten, men för ett ljuvt ögonblick var Sverige världsmästare på hemmaplan. Att Brasilien sen vann med 5–2, inte minst tack vare en viss Pelé, har aldrig kunnat förta den glans som vilar över VM 1958.
Kanske för att vi, lika lite som vi kan återfå Folkhemmet, kan få ett VM i fotboll till Sverige igen. I den miljardindustri som dagens fotboll är, är vi för små och obetydliga.
Under VM 1958 sponsrade ingen storbildsskärmar och öltält i parkerna. Spelarna tjänade inga 100 miljoner kronor om året. Men när jag ser bilden på finklädda män, kvinnor och barn framför en liten utomhus-tv i Sölvesborg, fångade i högtidsstunden, då ser jag något annat.
Samma sak ser jag när jag tittar på bilderna av de svenska spelarna på sin förläggning, med två man i varje rum och dusch och toalett i korridoren. Jag ser det som jag tyvärr inte alltid upplever med dagens blasé landslagsstjärnor och som jag inte är säker på att jag får se i kväll heller, när jag bevakar Sverige–Brasilien i jubileumsmatchen.
Jag ser det enda som egentligen är meningen med fotboll.
Glädje.
