Indie as hell

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-05-05 | Publicerad 2010-08-14

I dag spelar det nyligen återförenade Pavement på Way Out West i Göteborg. Den danska kritikern Susanne Christensen hyllar deras kompromisslöshet

The Eskimos have two hundred ways to say snow. I have three million ways to say no.

(Matias Faldbakken)

Det handlar om att göra fel, om att säga nej på tre miljoner olika sätt. En laissez-faire-attityd som på 1990-talet kallas indie, men som har mycket gemensamt med de historiska avantgardens rationalitetskritik och romantiska förhållande till experimentet, slumpen, improvisationen, det oavslutade och kaotiska. En hållning som också strömmar genom amerikansk kultur, från beatpoesi till punkenergi.

Stockton i Kalifornien är inte precis något livligt ställe, men det är här Scott Kannberg och Stephen Malkmus träffar varandra, ”bored kids in a soccer field”. Fotboll och hardcorepunk är deras största intressen och den 17 januari 1989 möts de i den utbrända hippien Gary Youngs studio och spelar in en demo som de kallar Slay Tracks . Det slutar med att Young spelar trummor på inspelningen som varar en dag; get in, do it and get out, som ett mord. Och samma dag inträffar en av Amerikas första highschool shootings (ett koncept som senare ska bli oroväckande populärt) i Stockton. Dagen efter sitter Malkmus på ett flyg till Europa, som om han faktiskt hade blod på sina händer.

Bandet Pavement kommer bland annat att kännetecknas av sin geografiska rastlöshet och utspridning – bandmedlemmar fördelade över Amerika, från kust till kust, från norr till söder. Malkmus studerar under en period historia på University of Virginia i Charlottesville. Han lägger, tillsammans med vännen Bob Nastanovich, tiden på druckna jams och ändlösa bilturer till närbelägna städer för att se band.

Malkmus, Nastanovich och poeten David Berman slår sig för en tid ner i New York, har ett band vid namn Silver Jews och arbetar som vakter på Whitney-museet. De gör en sport av att ringa Thurston

Moore och spela in långa improvisationer på hans telefonsvarare, en hårt prövad maskin som för övrigt ofta citeras på Moores och Sonic Youths skivor. I New York plockas basisten Mark Ibold upp, och tillsammans med Kannberg och Young börjar Pavement att likna det ”rat pack” – det Pavement – vi känner.

Det handlar om ljudet av en sorts irritabel kåthet, en sorts frustrerad lättja. På turné slår de alla band i världen i Scrabble, de är kort sagt wordy as hell och Malkmus sätter en helt ny standard för sångtextvokabulären. Texterna är ofta dadaistiska ordlekar, men mest av allt är de indieideologiska metatexter om band och musikindustri.

Malkmus mäter gång på gång avståndet mellan succé och fiasko och gör narr av framgångsorienterade karriärband som klipper håret ”indiestyle”. Pavement definierar sig själva som tillhörande en typisk loser-diskurs, bara delvis härstammande från Becks superhit. Kungen av loser-diskursen är snarare Dinosaur Jr-avhopparen Lou Barlow och hans band Sebadoh och Sentridoh: de odlar den ofärdiga låtskissen, det surrealistiska ljudkollaget och en rå, kreativ fucked-up-ness from outer space.

På 90-talet är möjligheterna till framgång inte så långt borta om man är ett litet indieband. 1991 är ”the year punk broke” och genom hålet från indieghetto till mainstream smiter Nirvana och R E M, och delvis också Sonic Youth och Pavement.

Paradoxen är tydlig: förlorarideologin slår igenom och muterar till ett stildrag; ”I’ve got style / Miles and miles / So much style that it’s leaving”. Men i det lilla mellanrum i tiden som är 90-talet (kan man säga, om man tror på sådant) bär Pavement den sanna indie-facklan. I metakritiken ligger autenticiteten och lyser ett ögonblick innan landskapet återigen förändras: något annat är sant, något annat kan säljas.

Inga större intervjuer, inga bilder på framsidan av Rolling Stone, inga sångtexter på skivomslagen, inga pinsamma bandbiografier. Pavement lyckas säga nej under en karriär som pågår i tio år, från 1989 till 1999. Mästerverken heter Slanted and Enchanted (1992) och Crooked Rain, Crooked Rain (1994) – från en The Fall-aktig irritabilitet till ett coolare, renare ljud.

Ett gyllene ögonblick är covern på Echo and the Bunnymens The Killing Moon, en låt som ångar av gotisk romantik. Malkmus kan inte låta bli att påminna oss om att språket djupast sett är kedjor av meningslösa, rytmiska ljud. Han lägger till ett mellanspel där han får namnen på två grönsaker att låta som dadaistisk poesi: ”Cucumber, cu-cu-cu-cu-cabbage”.

Pavement var aldrig larger than life. De var ett spretigt anarkistiskt kollektiv som lyste upp en kort stund i en tid då indiepolitikens nej muterade till ett stildrag. Och nu är de här igen, på sin 2010-reunion-tour, som ett älskvärt sing-along-simulacrum.

Grabbarna framstår som precis det de är; Harry, Dick och Tom, skitsmarta och för övrigt vardagliga, spleen-drabbade unga män i T-shirt och rutig skjorta. Bandets framtoning på scenen varken öppet aggressiv – en figur som punken leker med –  eller drömmande inåtvänd, utan närvarande och varm. De liknar en flock flippade jokers, men hållningen är hela tiden där; de vägrar uppföra sig, de är vrångt infantila, Malkmus måste bara posera ironiskt med sin gitarr, för han är ju ingen Guitar Hero.

Susanne Christensen