Som att vara i en krigsfilm
Krigsfilm är en fantastisk och otäck filmgenre, dominerad av amerikanska hjältar som vandrar genom öknar, djungler, fjärran ogästvänliga länder och pratar med varandra i korta, tungt laddade meningar. Nästan allt de säger handlar på något sätt om deras kärlek till varandra, deras hat till fienden. Och så döden, dödandet, dödsskräcken.
Att läsa Eva Ribichs nya diktsamling, vars motto är hämtat från Den tunna röda linjen – en kritikerhyllad film om Stillahavskriget – är som att befinna sig i den eller någon annan, liknande krigsfilm (nästan alla krigsfilmer liknar varandra). Vara en av dem som kryper, krälar, springer, fruktar, dödar. ”Vi är ett band av kroppar. Som tar oss över fältet. Det finns ingen annan väg. Vi måste gå där det är öppet. Vi hukar.” Det är just så hemskt som i filmerna, man anländer till främmande land, man rör sig i sin skyddslöshet, man ser sin vän skjutas, hör hans sista ord: ”Var med mig”, man begraver honom och drar vidare i hopplösheten. Allt går sönder. Utom dikten.
Ribichs poesi skriver sig i ett fält mellan avspänning och spänning. Lugna enkla, raka meningar och nästan alltid korta, seriella dikter. Ibland tänker jag på henne som en sorts mer lakonisk Jäderlund: ”Det växer vita blommor här. Hur kan de finnas. Hur kan de vara så vita. De nästan bländar”. Samtidigt är det här en sorts ”dirty realism”, släkt med Raymond Carvers prosa. Avskalat in på skelettet, inte ett onödigt eller extraordinärt ord. Och spänningen uppstår ur det märkliga trycket av det som döljer sig i den vita sidans mörker: ”Det är min tur att vara vaken. Min tur att se ut i mörkret. Mina ögon letar men ser ingenting. Det finns bara mörker.”
Det är vatten så långt jag kan se och längre befinner sig i fiktionen om soldaten, precis som Ribichs förra bok Ljuset kommer in underifrån befinner sig i minnet av, det vill säga en sorts fiktion om, barndomen. Barnet och soldaten, två olika sorters utsattheter i världen. Två olika sorters alltmer befläckade händer: ”Jag ska också bära spår.”
