Som om detta inte är musik!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-07-11

Inom Föreningen Svenska Tonsättare (FST) debatterades för en tid sedan huruvida dada- och fluxus-rörelsen har något med musik att göra. Så lågt i tak är det. Många menar till och med att man bör isolera den fria musiken från den komponerade musiken.

Men hallå: finns det några rörelser som har påverkat konstmusiken så starkt som dada och fluxus? Uppluckringen av genrerna är bara ett exempel. Den nya kammarmusiken med en laptop i högsätet ytterligare ett.

Därför känns cd-skivor som Folke Rabes och Jan Barks Argh! ständigt aktuella. Trots - eller på grund av att - mycket av materialet är hämtat från 60-talet. Det rivstartar i ARGH! ett ljudcollage redigerat på San Francisco Tape Music Centre 1965. Här är vi i dag, i varuestetikens klor, där allt bara blev en pladdrande mun i underhållningssyfte.

En av fluxus idéer med flödet var just konst-nihilismen, att agera kritiskt och teatralt. Ett typiskt verk är Nam Jun Paiks och George Maciunas Tvätta pianot, vaxa och polera det. Vilket också Rabe och Bark tangerade i stycken som Bolos och Ach Chamberlin. Det första ett av trombonlitteraturens roligaste stycken med pruttar i munstycken och bisvärmar genom tratten och det sista ett dödshot riktat mot Dixielandmusiken. Eller, som Maciunas förmodligen hade formulerat det: summan av Spike Jones, vaudeville, vits, barnlek och Duchamp.

På cd:n finns även ett stycke ljudkonst till John Cages 70-årsdag, To the Barbender, format som ett vykort från Stockholm med kyrkklockor och vatten " eller är det staden som sjönk i det undermedvetnas rituella vatten?

Slutet gott i ett 17 minuter långt Memoria in Memoriam. Ett slags musikaliskt sorgearbete och kritisk reflektion över traditionen. Som om detta inte skulle tillhöra musikhistorien!

Musik

Mikael Strömberg