En teckentolkare har gått ur tiden
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2016-02-20
Lärdomsgiganten Umberto Eco kunde skriva om allt
”Risken är överflödet på information, som fungerar som brus… Censur består inte längre i att hålla tillbaka eller eliminera informationer utan i att sprida allt fler. Vill man kväva en nyhet behöver man bara skicka ut en ny omedelbart efter.”
Att använda överflödet strategiskt, för att manipulera, så vässade Umberto Eco sin satir över mediernas makt i vad som skulle bli hans sista, korta och mycket underhållande politiska roman, Upplaga Noll (2015).
Sin egen omfångsrika bana som forskare och författare ägnade Umberto Eco också flitigt åt att flöda över. Dock med ett helt annat syfte än att manipulera. Vare sig det handlade om medeltiden, läsaren, språkfilosofi, alkemi eller annan fördold kunskap förmådde lärdomsgiganten Eco nämligen gestalta.
Överflödande och livfullt öppnade han upp till annars slutna världar.
På sextiotalet utnämndes Eco till professor i semiotik i Bologna, sedermera hedrades han med utnämningar vid oräkneliga internationella universitet. Hans var en bildning av väldiga mått, ett litterärt universum. I Ecos stora bibliotek fanns 30 000 böcker, i sommarhuset 20 000. Ändå, eller kanske just därför, skriver Eco med en sådan tilltalande lätthet. Det intellektuella tillåts aldrig tynga stilen. Referenserna smälter lustfyllt in och gör berättelsen spännande, intrikat.
Som teoretiker var Eco viktig för en hel generation av kulturvetare. Han utprövade variationsrikt metoden att betrakta allt som tecken och som latent betydelsebärande då tecknen i sin tur tolkades i relation till större system av koder. Eco skrev tankemässigt rafflande om allt från den fysiska känslan av att bära jeans till stilen i det kommunistiska manifestet.
Det semiotiska var för Eco i hög grad ett aktivt projekt.
Ett slags gerillaideal där teorin om en frånvarande struktur gav frihet att se något annat, konspirationer, gömda sammanhang, böcker bakom böcker, intriger bakom det till synes uppenbara. Kanske kan man påstå att forskarens uppmärksamhet på tecken och känsla för den fruktbara misstanken ledde Eco till hans egen inriktning som författare.
Rosens namn var 1980 Ecos skönlitterära debut och den enorma succén ledde inte bara till översättning till trettio språk och till en filmatisering med Sean Connery i huvudrollen. Eco skrev också tre uppföljare av vilka mysterieromanen Foucaults pendel blev en kultbok för allehanda esoteriker.
Rosens namn blev stilbildande som bildningsdeckare.
Ytterst välkomponerat utspelar sig handlingen på 1300-talet i ett kloster där plötsligt en rad mystiska dödsfall inträffar. Inte utan komisk knorr och med ett rikt mått av spjuveraktigt utplacerade referenser nystar sig romanen fram till orsaken till morden. Det gällde något så civilisatoriskt grundläggande som att fortsätta undanhålla den ”försvunna” andra delen av Aristoteles Poetik – som handlade om skrattet – från mänskligheten. En underbar deckarupplösning av en stor, men nu död, humanist.
Barbro Westling
