Vidunderligt!
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-10
CLAES WAHLIN om en vanlig kväll i Saltzburg
Richard Strauss Rosenkavaljeren har en imponerande tradition bakom sig i Salzburg. Här sjöng Lotte Lehmann Fältmarskalkinnans roll under 30-talet och på 60-talet var rollen vikt för Elisabeth Schwarzkopf som följdes av Christa Ludwig. På 70-talet kunde man höra Pavarotti i den lilla rollen som Sångaren och senast den gavs, 1995, fanns Cheryl Studer, Jan-Hendrik Rootering och Ann Murray i de bärande rollerna, tillsammans med Håkan Hagegård som von Faninal. Dirigentpulten har dominerats av Karl Böhm och Herbert von Karajan, så denna nyproduktion omgavs av stora förväntningar. Som första Salzburg-opera någonsin direktsändes den i österrikisk teve.
Musikaliskt är det inte mindre än vid-underligt. Dirigent Semyon Bychkov får Wienfilharmonikerna att vibrera med en sällsynt nerv, Franz Hawlata gör en mästerlig Baron Ochs, tenoren Piotr Beczala en oförglömlig insats som Sångaren och den berömda slutterzetten klingar vackrare än någonsin: Adrianne Pieczonkas undersköna Fältmarskalkinna, Angelika Kirchschlagers obeskrivliga Octavian och Miah Perssons magnifika Sophie.
Men såväl buropen under applåderna som ett publiksamtal med regissören Robert Carsen dagen efter ifrågasätter hans uppsättning. Vanligtvis iscensätts Rosenkavaljeren som en magnifik elegi över förgängligheten med komiska övertoner, ett slags lamentation över den försvunna ungdomen. Scenografen Peter Pabst får på den enorma scenen plats med fem rum i fil i första akten. Det myllrar av tjänare, lakejer och hundar. Andra akten skjuter in ett trettio meter långt middagsbord där Octavian överlämnar silverrosen ridandes till häst och i sista aktens ’skumma värdshus’ möter den något förvånade publiken en synnerligen realistisk bordell, komplett med lätt- eller oklädda därstädes anställda och besökare.
Carsen låter också akterna röra sig över tiden. Första aktens Habsburgare förvandlas sakta till 1911, tiden för operans tillkomst. Den sociala verkligheten justeras vederbörligt, från Baron Ochs burdusa kvinnoförtryckare över en borgerlig uppkomlingskultur med starka militära inslag där kvinnan säljs som brud, till en mer kommersiell värld, där erotik och kärlek är till salu på den öppna marknaden.
Strauss opera behandlas således som ett slags postmodernt verk, både Hofmanstahls text och musiken vimlar ju av citat, ironier och pastischer. Man kan säga att Carsen gör ungefär vad Patrice Chéreau gjorde med Wagners Ring i Bayreuth på 70-talet, läser operan som ett slags kollektivt utslag av sin tid.
Jürgen Flimms uppsättning av Purcells King Arthur har trots sin sceniska storslagenhet inte riktigt samma tyngd. Purcells ’Dramatick Opera’ består av ungefär sextio procent talteater (text John Dryden) och fyrtio procent musik. Den fungerade som ett slags nationalopera under 1700-talet och handlingen försiggår på två plan, gudarnas (sjungs) och Arthurs strid för sin älskade tillika blinda (men tack vare gudarna strax seende) Emmeline (talas).
Den färgmättade scenbilden med de tre våningarna uthuggna portalerna i fonden och orkestern placerad i ett cirkelrunt hål à la Arthurs runda bord är inte precis någon budgetuppsättning. Körens 600 kostymer, 67 videoprojektorer, flygande andar och snömaskiner gör det hela till det allkonstverk Purcell och Dryden ville ha det till.
Men när Flimm exempelvis låter kören stelt stappla in i pingvinkostymer i den berömda vinterscen, bara för att låta upptinandet spelas upp i hawaiiskjortor och solglasögon, så är detta bara en av alltför många eklektiska scener, även om skådespelaren Dietmar König (Oswald) är fenomenal, och Barbara Bonney och Isabel Rey sjunger Purcell som få. Förmodligen finns här ett slags komplex från William Christies och dennes Les Arts Florissants berömda uppsättning i Paris för tio år sedan, den första på två hundra år.
Christie dirigerar för övrigt Mozarts C-moll Mässa under festspelen, med den berömda Tölzer Knabenchor. Sällsamt skickligt skär han ut Mozarts stämmor som vore de eleganta vaxskulpturer. Det vimlar av sådana här konserter mellan operorna, små mellanspel som i andra städer skulle marknadsföras som säsongens höjdpunkt. Solie Isokoski ger en oerhört vacker romans-afton. Med utsökt behärskning och snyggt avrundad stämma sjunger hon Brahms, Debussy, Grieg och Richard Strauss, allt med samma finess.
Och Karita Mattila, oh la la, denna världssopran vars röst nästan känns för stor för det intima Mozart-eum. Kaija Saariahos Quatre Instants, specialskrivna för Mattila, blir som en dramatisk miniopera och när hon som extranummer sjunger – och dansar! – finsk tango för att sluta med att buga i spagat, ja, då är det bara att försöka övervinna sin klentrogenhet om att detta inget annat är än en vanlig kväll under Salzburgs festspel.
Opera
KING ARTHUR
av Purcell
Regi: Jürgen Flimm
Scenografi: Klaus Kretschmer
I rollerna: Michael Martens, Peter Martens, Dietmar König, Birgit Remmert, Barbara Bonney, m fl
Dirigent: Nikolaus Harnoncourt
Concentus Musicus Wien
Scen: Felsenreitschule, Salzburg
Speltid: 3 tim 20 min
Der Rosenkavalier
av Richard Strauss
Regi: Robert Carsen
Scenografi: Peter Pabst
I rollerna: Adrianne Pieczonka, Franz Hawlata, Angelika Kirchschlager, Miah Persson, Piotr Beczala, m fl
Dirigent: Semyon Bychkov
Wiener Philharmoniker
Scen: Stora Festspelshuset, Salzburg
Speltid: 4 tim 25 min
Konsert
C-Moll Mässa
av Mozart
I rollerna: Diana Damrau, Genia Kühmeier, Dietmar Kerscgbaum, Christopher Maltman
Dirigent: William Christie
Mozarteum Orchester Salzburg
Tölzer Knabenchor
Scen: St Peters Kyrka, Salzburg
Speltid: 1 tim
Liederabende
Sopran: Solie Isokoski
Piano: Marita Viitasalo
Scen: Mozarteum, Salzburg
Speltid 2 tim 15 min
Liederabende
Sopran: Karita Mattila
Piano: Martin Katz
Scen: Mozarteum, Salzburg
Speltid: 2 tim 15 min
Claes Wahlin
