Hon skriver intelligent om Arnaults övergrepp
Den som kallar det hämnd och sensation har inte fattat nåt
Publicerad 05.00
När skandalen runt Svenska Akademien briserade hösten 2017 befann jag mig hos äldre släktingar i en bruksort ute i landet. Där fanns kor och traktor, varmvatten när det var eldat. ”Mito, mito”, gnällde en av dem under Rapport, rejält trött på att få sin tv ockuperad kväll efter kväll med nyheter om hur olika personer kommit ut ur olika gränder i Gamla stan.
På håll från Stockholms innerstad framstod det så tydligt: Forumhistorien överrapporterades definitivt. Redaktionerna var mer intresserade än allmänheten. Boken ”Utsidans klass” handlar om de skilda perspektiven. Att själv vara inne i ett skeende och inte kunna se på det med distans, det som för en utomstående framstår som obegripligt och futtigt.
Författaren och doktoranden Anna-Karin Selberg våldtogs av kulturprofilen Jean-Claude Arnault under ett one night stand. Hennes bok skildrar händelser från tillkomsten av DN-artikeln där hon deltar som en av flera utsatta kvinnor, hennes polisanmälan och tiden fram till åtal. Men boken har en oväntad form. Med en hårdkokt, liksom manlig prosa som känns igen från uppväxtskildringar i magins och utsatthetens tecken har hon gjort roman av det.
Så tvingar hon in läsaren i sitt perspektiv. Händelserna i romanens utgångspunkt blir perifera, men också förklarade genom den omkullkastning av kronologin som trauma innebär. Livet hänger ihop, men man fattar inte hur och förrän efteråt, ofta genom tecken som lyser i tillvaron.
Det är bra, intelligent och kongenialt. Små upplysningar i snabbt redogjorda detaljer, som mammans och Sara Danius gemensamma cancersjukdom, äldre kvinnors erfarenhet av sexuella övergrepp som bara kan tolkas av den vuxna.
Genom boken talar författarens döda mamma som en röst i skallen. Det är också bra, så är det ju med dem vi talar med för oss själva. En frisk fläkt är även pojkvännen Niklas som adderar sunt förnuft mitt i stormen. Fokus i händelserna i nutid ligger på Södertörns högskolas taffliga mediehantering.
… de kommer inte att identifiera mer än Stockholm som Streber City
Men namnbruket med omväxlande förnamn, hela namn, initialer och sannolikt en del fingerade namn blir inte lyckat. Jag kan inte identifiera personerna hon skriver om bara på förnamnen. De flesta läsare kan inte det. För klicken som kan, lär dessa nära sexhundra sidor uppväxtskildring bli ett otåligt bläddrande efter godbitarna om Klubben.
Annat känns plågsamt synligt. Jag känner till exempel mycket väl igen det Flemingsberg dit akademikerna på Södertörn bara kommer med tåg och buss, där ingen av dem bor. Apropå klass och skilda perspektiv. Men det är jag det. För många läsare förblir det lagret av lånat utanförskap osynligt, de kommer inte att identifiera mer än Stockholm som Streber City och få vatten på sin kvarn om kulturvärlden som en omoralisk, sörjig ankdamm. Men kulturvärlden är också ett alltför omfattande begrepp.
För att hämnas på någon räcker det att läcka på Flashback
Detta rör specifika individer med ett eget personligt ansvar. Vad är det ni deltar i, vill jag skrika. Om det är teater, som hon påstår i boken, varför spelar du med? Det ges gott om chanser att victimblaima författaren som själv satt sig i dessa situationer – också det är intelligent skrivet, hur hon komplicerar berättelsen om sig själv som offer.
Jag funderar över om det beror på ämnet att Metoo gett upphov till flera starka gränsöverskridanden i just formen, som Katarina Frostensons böcker ”K” och ”F” samt teaterpjäsen som bygger på ”K”, Ellen Söderblom Saarelas akademiska essä ”Can an object love?” som kom i våras, och nu den här boken. Övergrepp splittrar sönder livet. Vittneslitteraturen kräver att sätta samman det igen av tusen trasiga bitar men inte utan att först gestalta kaoset.
Somliga kallar det hämnd och sensation men då har man inte fattat någonting. För att hämnas på någon räcker det att läcka på Flashback. Den som vill förklara hur det hänger ihop, hela väven, tar mycket större personliga risker.
