Sanningen finns i vaktmästeriet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-07-04
Roman
Olle Sahlström
BORGEN
Atlas
Den ”borg” som åsyftas i titeln till Olle Sahlströms tredje roman är LO-borgen vid Norra Bantorget. De första tjugofem sidorna ägnas dess inredning, arkitektur, konstverk och historia, med ombudsmannen Lennart Klint som guide. Man undrar allt otåligare när berättelsen ska börja och vart den ska ta vägen.
Klint, snart pensionsmässig, får så småningom i uppdrag att skriva husets historia. Därvid blottlägger han hemligheter ur det förgångna, som hemlig åsiktregistrering av LO-medlemmar, odemokratiska attityder i allmänhet plus att huset en gång varit ett högborgerligt näste med fascistiska böjelser hos ägarna. Vad nu det har för relevans i sammanhanget – sitter ondskan i tapeterna, och smittar?
Klint själv undrar ideligen vad arbetarrörelsen är idag, inte minst vart den är på väg. Ett bättre exemplar av den litterära typ som Jan Guillou elakt kallat ”medelålders man som funderar” kan svårligen tänkas.
Medan han gör detta köper LO säljbudskap från någon som är misstänkt lik Jan Stenbeck, som i sin tur intervjuas av någon som definitivt för tanken till den gamle FNL-aren, numera FinansVisionredaktör-en Peppe Engberg. Om de avsnitten kan sägas att dålig satir skämmer de bästa avsikter.
Borgen är en roman som drar åt en massa håll, med trådar som blir hängande i luften och med människor platta som klippdockor. Att sanningssägarna finns i vaktmästeriet och myglarna några våningar upp är lika förväntat som att ombudsman Klint ska få fan för sin lite halvhjärtade men dock sanningslidelse.
Vad gäller det centrala temat – åsiktsregistrering, utstötning av oliktänkande, hårdhänt maktutövning – hade romanen väckt sensation och debatt om den utkommit 1972, trots språklig träsmak. Idag känns den mest som en (s)-såpa, körd i repris.
Gunder Andersson
