En countryballad om tomma casinon i Reno
Vlautin ligger närmre Springsteen än Steinbeck
Publicerad 2024-06-25
Den svenska samtida arbetslitteraturen tycks ofta präglas av ett tungt, konceptuellt mörker, dominerat av upprepningar och staplade lakoniska påståenden. I USA finns ingen särskilt stark trend av arbetarlitteratur såvitt jag känner till, och kanske beror det på att den istället återfinns i musiken, särskilt i den omåttligt populära countryn. Nu råkar Willy Vlautin vara både musiker och författare, i en produktionstakt som snuddar på manisk. Bandet han medverkar i för tillfället heter “The Delines”, hans sjätte roman “Mörkret som faller” kom ut på svenska 2021, och nu är det alltså dags för “Hästen”.
Djuret i fråga är dock mest en bisak. En dag står hästen på Als gård. Blind, ärrig och frusen. Vägrar dricka av det vatten Al ställer fram. Han tar några glas tequila, men klarar inte ens då att göra det barmhärtiga och skjuta.
Hästen påminner såklart för mycket om honom själv – en luggsliten, ensam stackare som bor i självvald exil i Nevadas vinterlandskap utan så mycket som el eller rinnande vatten i skjulet. Hästen är alltså framförallt en metafor, och det är synd – bokens mest smärtsamma partier handlar just om hur han ska hantera den. Likt den misshandlade hästen i ”Brott och straff” är scenerna svårt att skaka av sig. En genväg till empati.
Men det hamnar i skymundan eftersom Al kan knappt titta på en servett utan att minnas ett band han spelade med under en viss tid, och vad som hände i livet just då. Återblickarna är oerhört filmiska (Vlautins ”Motellivet” har blivit film med bl.a. Dakota Fanning), och man kan se framför sig den sortens tystlåtne antihjälte som klarar av att vara både nedgången och snygg samtidigt. Jag föreslår Jake Gyllenhaal.
Främst är ”Hästen” en bok om musik, nästan ett soundtrack som ligger närmre Springsteen än Steinbeck, en okonstlad countryballad om casinon i Reno och nedgångna barer där ingen ens lyssnar till de covers han hatar att spela. Till och med Nashvilles scener framstår som en ouppnåelig lyx.
Det mest anmärkningsvärda med denna hybrid av litteratur och musik är att det fungerar så bra. Kanske är det en orättvis jämförelse, men Annika Norlins “Stacken” skaver för att man hör den musik som inte får spelas. Istället ett överflöd av ord, nedtyngda av sitt påtvingade allvar.
Vlautin verkar ovanligt befriad från sådana val. Tre minuter eller 230 sidor gör ingen skillnad. Lyssna bara på ”The disappearance of Ray Norton”, från den fantastiska skivan ”Thirteen cities”. Låten om en ung kille som utan anledning börjar hata mexikaner hade lika gärna kunnat vara en roman.
Den som har minsta romantiska känslor för den stjärnbeprydda flaggan kan inte värja sig för Vlautin. Det räcker med att höra några av låttitlarna som strösslas ut boken igenom: ”A girl on the streets of Tuscon”, ”Jim and I set out for Los Angeles”, ”The boxer in Wichita”.
Det finns drösvis med filmer och böcker om att försöka slå igenom som artist, men färre som handlar så konkret om arbetet musiker. Perioder med pengar, perioder då de inte finns alls. Supandet som en ofrånkomlighet. Genom hela Als liv försöker han bli av med musiken, eller intala sig att den inte spelar någon roll. Men den är en underbar skada som inte läker.
