En dansande hjärna

TOMAS LAPPALAINEN läser en passionerad tänkare

Finns det någon tänkare som varit lika passionerat intresserad av kunskap som Nietzsche? Och då menar jag bokstavligen: kunskapsintresset som känslomässigt risktagande av det allra mest dramatiska slaget.

I Morgonrodnad – den senaste volymen i Symposions heroiska utgivning av filosofens samlade skrifter – prisas till exempel lidandet eftersom det driver människan till klarsyn: ”Den som lider svårt befinner sig i ett tillstånd där han med blickar av skrämmande kyla ser ut över tingen: alla dessa små bedrägliga bländverk som vanligen omvärver tingen när de ses med den friska människans ögon är försvunna för honom: ja, han ser sig själv ligga där blek och blodlös.” Han drar sig inte för att kombinera religionskritisk brutalitet med en sorts ömhet inför den smärtsamma insikt som Jesus ger uttryck för på korset: ”Min Gud, varför har du övergivit mig!” Ord som Nietzsche ser som ”ett vittnesbörd om besvikelse och klarhet över att ha levat för en illusion”.

Varför är vi utrustade med känslighet för naturens skönhet? Varför är naturen över huvud taget meningsfull för oss, ibland så att den till och med tar andan ur oss? Fruktan är roten menar Nietzsche. I årtusenden har människan gått omkring på helspänn inför naturen, ständigt beredd på uppdykande fientliga avsikter och därigenom målat in djupast tänkbara och dramatiska mening i alla tänkbara landskap.

För att illustrera den mänskliga stolthetens jubel väljer Nietzsche inte segrar och framgång, utan känslan hos den torterade när han förs åter till sin cell, alltjämt fasthållande sin hemlighet med tänderna.

Om valet står mellan å ena sidan trygghet och relativt ointresse för sanningen och å andra sidan passion för en livsräddande sanning i dödsfarans stund skulle vi väl lite till mans välja tryggheten. Men inte Nietzsche. Han vill vakna från den sömn som det trygga livets sanningar består av:

”Att utnyttja sina farliga stunder. Man lär känna en människa och en situation på ett helt annat sätt om det i allt vad hon företar sig föreligger en fara för våra och våra närmastes ägodelar, ära och liv och död: precis som till exempel Tiberius måste ha tänkt djupare och vetat mer om kejsar Augustus karaktär och regemente än vad som är möjligt för också den klokaste historiker. Nu lever vi alla i en jämförelsevis alltför stor säkerhet för att vi skulle kunna bli goda människokännare: den ene studerar människan av kärlek, den andre av leda, en tredje av ren vana; aldrig heter det ’studera, eller gå under!’ Så länge inte sanningarna skär i vårt kött med knivar, hyser vi ett tyst förbehåll av ringaktning gentemot dem: de förefaller oss i alldeles för hög grad likna ’bevingade drömmar’, som om vi kunde välja om vi ville ha dem eller inte, – som om det fanns något hos dem som var beroende av vårt godtycke, som om vi skulle kunna vakna upp från de sanningar som är våra!”

Det kan tyckas sorgligt att den filosofiska slutstationen för Nietzsches passion för sanningen blev en övertygelse om dess relativitet och omöjlighet. Å andra sidan blev hans böcker inte mindre passionerade när han gick in i sin senare mer kunskapskritiska period, snarare tvärtom. Om det är möjligt att föreställa sig en innerlig tornado så var han en sådan, som försvann bort från oss med målet att bli en dansande stjärna.

filosofi

Tomas Lappalainen