Snuskgubben blir helbrägdagörare
Publicerad 2016-02-09
Pia Bergström läser en lättsam roman med allvarlig kärna
Anna får först i vuxen ålder veta att den far som hon växt upp med inte är hennes biologiska. Mamman mötte ”världen vackraste karl”, på en mekanisk verkstad utanför Örebro under själva bröllopsresan, och kunde inte stå emot.
Inte heller Anna kan stå emot den nyfikenhet och djupare längtan som driver henne till den ensliga och nergångna gården Hagbraket, omgiven av skrotbilar och skällande hundar.
Men ”snuskgubben” Konrad Bredberg blir en chockartad besvikelse. Hon hinner inte ens berätta vem hon är innan han tafsar under kjolen. När hon gör ett nytt försök 17 år senare är Hagbraket förvandlad till ett slags andligt centrum för sökare och desperata sjuka som samlats kring Konrad som efter en stroke på en stormarknad vaknat upp som en kärleksutstrålande helbrägdagörare.
Inger Edelfeldts nya roman är lättsam i stilen, dråplig och elakt rolig. Men kärnan är allvarlig. Det är nästan så att jag tror att hon vill lära oss något om Guds outgrundlighet.
För vem är han, den gamle förlamade, döve och blinde man som förklarades död men blev levande igen, med en helt annan personlighet. Hans två ”riktiga” döttrar, Vendela och Sara (som sköter ruljangsen kring honom) kallar honom Muni Ra.
Berättarjaget Anna, en medelålders, ensamstående och utbränd frilansande veckotidningsjournalist är kluven. Både till den kitschiga new age-heliga inramningen, till ”systrarnas”, som Anna tycker, själviska utnyttjande av situationen och till de naiva unga alternativare och godtrogna hälsotanter som betalar för att vara nära den hälsobringande heligheten hos Muni Ra.
Anna behåller sin småcyniska skepsis och rationella tvekan boken igenom trots att hon själv förnimmer värmen och friden kring den rullstolsburne gamlingen och med egna ögon bevittnar hur sjuka blir friska.
Jämfört med vad Muni Ra kan tänkas kanalisera och det oerhörda i detta kan dock romanens förvecklingar i övrigt verka lite ovidkommande. Att placera en historia som faktiskt liknar den om Storinkvisitorn i Dostojevskijs Bröderna Karamazov i en sån här ”kvinnouppriktig” och småtramsig kontext har sina risker.
Anna, som ständigt plågas av självtvivel, ja nästan självhat, vet till slut inte vad hon ska tro på eller vilken kärlek hon saknar mest. Den från den stilige, sexige kändisadvokaten (som vill köpa byns kyrka till verksamheten), från en ”riktig” far eller den ”riktiga” kyrkans stackars korsfäste.
Men läsaren fattar förhoppningsvis. Om hjärtat är öppet. Och säkert Muni Ra, men hans vänstra hjärnhalva är utslagen av stroken så han själv kan ju varken tala eller skriva.
