Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Leopold

Det synliga lyckat fokus på kvinnliga fotografer

Publicerad 2014-02-10

Konstnärligt och dokumentärt på Artipelag

Den forne Liljevalchs-intendenten Niclas Östlind är en av tre curatorer när konsthallen Artipelag satsar på en stor fotoutställning, en pendang till huvudnumret Mellan verkligheter i Göteborg. Utställningen är en del av hans avhandlingsarbete, Performing history, på Akademin Valand.

Det är, möjligen, anmärkningsvärt att en curator kan disputera som konstnärlig forskare. Eller så är det bara ett helt logiskt steg i den utveckling som skett sedan 90-talet. Det var då curatorn blev den nya kritikern. Nu befinner sig yrket ännu närmare konstnärens - en ny sorts allkonstnär.

Och kanske avspeglas Östlinds hemvist på en konstnärlig fakultet i att fotografernas verk ges tydlig plats. Tjugo kvinnor och en man får väl avgränsade egna utrymmen, både i rum och katalog, och deras verk tyngs inte av någon större textapparat. Texten koncentreras till den historiska utställningen i Göteborg.

Det synliga vill rita en annan karta än den gängse, vill synliggöra - och förstärka - en trend som varit synlig i decennier: det fotografi som intresserat både allmänhet och kritiker, särskilt utanför genren dokumentärt foto, har varit kvinnors verk. Kvinnliga fotografer har helt enkelt dominerat scenen. Det har handlat om identitetsfrågor och seendets politik, om fantasier, familjer, sexualitet. Oftare iscensatt än infångat.

I utställningens titel ligger delvis dess politik. Det som är synligt finns redan och väntar på att bli sett. Men det är också ett försök att fånga ett etablerat nu. Inget verk på utställningen är äldre än fem år, och det är i princip tre generationer representerade: från de som influerade det unga 90-talet, Tuija Lindström, Denise Grünstein, till de som var 90-talet: Annika von Hausswolff, Annica Karlsson Rixon, Lotta Antonsson, Maria Hedlund, Miriam Bäckström, Maria Miesenberger. Vidare till en yngre generation representerade av bland andra Trinidad Carillo och Julia Peirone.

Om den inledande delen betonar enskilda objekt, i olika grad politiskt laddade - som Annika von Hausswolffs stora färgfoton av guldtänder, vittnande om en marknad utan gränser och tabun, eller Eva Stenrams inverterade pinup-bilder - följer längre in i utställningen arbeten som undersöker fotografiet som sådant. En helt magisk fotosvit är Miriam Bäckströms porträtt av skådespelaren Irene Lindh. Idén är enkel, åtta vinklar samtidigt. Minspelet skiftar, trots att bilderna fryser exakt samma ögonblick. Ett vackert stycke samtida hjälteporträtt, en hundradels sekund av kameranärvaro. I en liknande genre verkar Julia Peirones porträttsvit av unga flickor fångade i just de rörelser som vi aldrig uppfattar i verkligheten: mitt i rörelser, mellanbilder som brukar raderas från den egna kameran.

Att Det synliga vänder det dokumentära fotot ryggen är förstås inte helt sant. En helt ny svit av Annica Karlsson Rixon skildrar ett kvinnoläger i en rysk tallskog, där hbtq-personer firar diskret semester långt bort från en fientlig lagstiftning. Tallarna bildar ett galler, ett raster över en verklighet som många vill förneka. Vi är precis vid gränsen till det synliga.