Mamman som ropar ut sorgen finns här och nu
Runo Lagomarsino låter Picassos ”Guernica” möta samtiden
Publicerad 2024-11-07 05.00
Runo Lagomarsino: Silence answers all, Marabouparken
I december i fjol hölls en stor manifestation på ett av torgen i den baskiska staden Guernica i solidaritet med Palestina. 1937 blev samma torg bombarderat av nazistiska och fascistiska styrkor under inbördeskriget, den händelse som Picasso utgick från i sin kubistiska anti-krigsmålning ”Guernica”.
Stödet för Palestina illustrerades genom att den lilla stadens invånare iklädde sig flaggans färger. Tillsammans bildade de en mänsklig mosaik i form av den palestinska flaggan över hela torget. Och en stor vepa föreställande en del av Picassos ”Guernica” sträcktes ut; gestalten av kvinnan som vrålar mot himlen med sin döda bebis i famnen.
Picassos världsberömda målning blev till där, igen, och återkallade minnet av en historia som nu upprepar sig framför våra ögon.
Konstnären Runo Lagomarsino har i sin nya utställning ”Silence answers all” utgått från just det verket. Han arbetar med målningen som ett sätt att framkalla och återaktualisera dess historia, drar fram händelser i ljuset genom att formge dem, och på så vis låta Picassos verk gå i dialog med vår samtid.
Stora, rödmålade pelare och strukturer tar plats i Marabouparkens konsthall. De liknar den konstruktion som finns i Lagomarsinos stora video, som placeras inuti pelarkonstruktionen. Den är i sin tur filmad framför en vägg i CRAI Biblioteca Pavelló de la República, där en replika av Picassos ”Guernica” finns på innergården. I videon sopar och svabbar Lagomarsino marken framför målningen. En omsorgshandling, beskrivs det som, vilket får mig att tänka på omsorgs-begreppets inflation i konstvärlden. Vad är det konstnären egentligen gör här? Det blir både övertydligt och vagt på samma gång.
Men utställningens dramaturgi, om man får säga så, kan beskrivas som både långsam och repetitiv. Och det är i den rörelsen som nya lager vecklas ut och ändrar innebörd, hela tiden med utgångspunkt i målningen.
Ett stearinljus hänger horisontellt ut från väggen, stearinet droppar mot tidningen som ligger på golvet. En större stansmaskins rörelse arbetar långsamt och ineffektivt och trycker ut tårformade pappersbitar från ett rött pappersband. En blinkning till den spanske författaren José Bergamín som finns representerad med en text uppsatt på väggen. När Bergamín besökte Picassos ateljé sades det att Picasso gav honom en röd papperstår, som han, under utställningsperioden, skulle placera på olika verk. Men så blev det aldrig, eftersom Bergamín tvingades i exil. Den hårda maskinen och de sköra, röda tårarna blir en fin dikotomi i utställningen.
När konstnären och galleristen Tony Shafrazi vandaliserade ”Guernica” på 70-talet på MoMA i New York, var planen att han skulle skriva ”Kill lies all” över målningen, ett citat han snodde från författaren James Joyce. Men så blev det inte riktigt och texten putsades snabbt bort. I ett av verken i utställningen har Lagomarsino återskapat texten mot en vit bakgrund och lekt med orden och låtit dem överlappa varandra.”Kill all lies”, men även ”All lies kill” och ”Lies kill all”. Kritans röda flammighet skapar en känsla av rörelse, föränderlighet, och står i relation till utställningens titel ”Silence answers all”, där tystnaden, liksom lögnen, är dödlig.
Utställningen arbetar med frågan om vad som händer när verket, bilden, gestaltningen, dokumentationen av kriget, förflyttar sig i tid och rum. Men även, det bedrägliga med exponeringen; bilderna som svalnar ju fler gånger vi ser dem. Språket som svalnar när vi repeterar det. Konsten när den fastnar inne på institutionerna och betraktas, men kanske framför allt passeras, miljontals gånger varje år.
I ett videoverk, som visas på en liten tjock-tv i utställningen stämplas texten ”Nobody forgets nothing” mot ett vitt papper. Ju fler gånger texten trycks, desto mindre syns den, till slut är det bara en kladdig bild, en sörja av något som en gång skapade mening.
På en annan vägg i utställningsrummet visas Nationalmuseet Reina Sofías öppna arkivs hemsida ”Rethinking Guernica”. Arkivet är tillgängligt för alla och samlar in dokumentation och information som rör Picassos ”Guernica”. Här visas den del av hemsidan där dokumentationen om replikan på en mural i Palestina ska finnas. Men informationen är knapphändig och i stället för en bild står det ”Image available soon”. Frågan är om den ens finns kvar. Här blir Guernica återigen en akut påminnelse om det barbari som pågår i detta nu. Men jag hade önskat ett större arbete med arkivet, snarare än en snabb presentation av det.
Med det sagt, så finns en hel del i utställningen som faktiskt återaktualiserar Guernica, genom att Lagomarsino lyfter fram de omständigheter och händelser som uppstått kring verket. Men jag saknar en sorts handling i utställningen, och stör mig på att sopandet och svabbandet tar så stor plats, medan arkivet bara presenteras.
När jag såg ”Guernica” på Reina Sofía i Madrid somras, kändes den förstelnad och mossig. Jag var inte lika imponerad som de språkresande tonåringarna verkade vara. Den blev, trots sin storlek, en målning i mängden. ”Guernica” måste möta sina samtid, måste ut från den institution den hamnade på. Lagomarsino skapar det mötet i utställningen. Och jag får, trots allt, anledning att tänka på Picassos ”Guernica” igen. För den mamman som ropar efter nåd med sitt döda barn i famnen i målningen, under inbördeskriget, gestaltar de mammor som just i detta nu ber om samma nåd, under samma himmel.
Från underjord till undermedvetet
Sadistiska bögar, feministiska incels och tjejer som inte kan ta ett nej