Färgstarkt skimmer över Malmö

helskärm

Som malmöit tampas man med grovt yxade bilder av sin stad. Malmö är 1) ett tråkigt skitställe fullt av dryga skåningar och sociala problem, 2) ett postmodernt mångkulturellt nätverkssamhälle som förtjänar all sponsring i världen.

Så när barn- och ungdomsföreställningen Zlatans leende skildrar en plats som på ett skevt sätt går att känna igen, då är man nära till tårarna. Jag riktigt hör den barska gamla staden hosta generat över det magiska skimmer som Dennis Magnusson och Dennis Sandin försiktigt strösslar över den.

Det betyder inte att tillvaron är ljus och enkel för Kajsa Ericssons fotbollstjej Maria, Bashkim Nezirajs Patrick och Sandra Stojiljkovic Elsa-Emelie. Den sistnämnda måste på egen hand göra en ganska farlig resa, som för tankarna till Trollkarlen från Oz eller Alice i underlandet.

Här är det flotta stadsbiblioteket en tillflyktsort för små och stora på drift i tillvaron. En videobutik granne med kulturskolan hamnar under beskyddarverksamhet. En Möllevångskille är konsertpianist i vardande medan en flicka från Bellevue sjösida plötsligt måste bo i en bil. Det dealas till höger och vänster, men med hjälp av den mystiske Marillion löser det sig.

Föreställningen har sina brister. Ibland ekar tonfallen teaterstereotypa, som om skådespelarna inte fullt ut litar på figurerna och världen på scen. Kanske hade de behövt stadigare regi. Men att det gnisslar lite i maskineriet gör inte så mycket när text och idé bär. Stadsmiljöerna representeras av grafiska teckningar på skärmar med svart baksida. Nina Franssons scenografi visar staden som ett bara delvis skrivet blad.

Den får färg av invånarna och här finns några riktiga höjdare. Bo-Christer Hjelte fångar på pricken John Fogerty, nerknarkad rock’n’roller med Jimi Hendrix spelning i Lund -69 som referens. Birte Heribertson gör suveränt en lättkränkt blingblingblondin av fotbollstränaren Fisen, och Behrang Miri tillför välbehövlig scennärvaro i den lite klyschiga rollen som hiphoparen Costra Nova.

Malin Krutmeijer