Kvinnorna ropar högt på hämnd och straff
Lekfullt och grymt om systerskap och mord i ”Herr Arnes penningar”
Publicerad 12.37
Avgående chef för Folkoperan, tillträdande chef för Kungliga Operan – det är med lätt och känslig hand som Tobias Theorell regisserat nyskrivna operan ”Herr Arnes penningar”. I musiken svallar det av känslostormar och oroar så starkt att det kunde blivit bombastiskt om regin gått samma väg. Nu gör Theorell inte det. Första akten laddar men håller också tillbaka, efter paus detonerar konflikten och djupnar.
Kompositören Peter Nordahl skapar mycket skickligt stämningar av obehaglig stiltje, musikaliska omslag och höjdpunkter och varierar spännande instrumentellt det stora musikdramat. Ena stunden grymt ödestungt, nästa lekfullt öppet, skapas här rörelse och driv i intrigen.
Selma Lagerlöfs kortroman är renodlad och nyckelscenens fokus på systerskapet mellan Elsalill och Sigrid kommer tidigt i Sara Bergmark Elfgrens relativt sakliga libretto. När det fruktansvärda väl sker, när prästgårdens silver stjäls och tjuvarna tar livet av alla, är Elsalill den enda som överlever. Hon lever och den dödade systern som inte kan komma till ro i sin grav, går igen.
Romantiken tar sig många uttryck på scenen. I den blåmörka scenografin lyser den vita fullmånen och skyar drar fram på natthimlen. Puffigt draperade mörka proscenier ramar in och bakom rader av stiliserade vågor sitter orkestern halvt dold. Det är som på Drottningholmsteatern, ett synligt teatermaskineri som vevar fram och hissar åter. Och snön faller nyromantiskt projicerat, lugnt eller hetsigt stroboskopiskt.
Den ensamma Elsalill förälskar sig djupt i den skotske legoknekten sir Archie (Joa Helgesson) som dock visar sig vara förövaren som mördat hennes syster. Vem ska Elsalill nu förråda, sin osaliga döda syster eller sin älskade som lever och vill sona det onda med att göra gott? Det är bara att konstatera, Lagerlöfs konflikt, byggd på en ursprunglig händelse från 1586, bultar och engagerar som ett levande hjärta i denna föreställning.
Sigrid (Johanna Rudström) som gengångare med hängande stripigt svart hår och intorkat blod på nattsärken är den mest gotiska uppenbarelsen på scen men inte bara hon söker vedergällning. Det bryter också fram en samlad aggressivitet hos det kvinnliga kollektivet på det infrusna Marstrand där höga rop på hämnd och straff genljuder.
Sigrids och Elsalills röster äger båda förtvivlans intensitet och detsamma kan sägas om sir Archie. I Elsalills sopran gränsar rentav det hjärtskärande höga till det romantiskt bristande. Emilia Utter är dock stadig och naturligt magnifik i rollen. Hennes vånda och passion blir också publikens.
Så ställs den romantiska kärleken mot systerskapet och förtätas här av könets utpekade betydelse som genus. Ju mer värnlös jungfrun, desto starkare krigaren. Och så kommer skulden, samvetet och solidariteten och komplicerar bilden. Vad är rätt och vad är fel – frågan är evig och omistlig – nu på Folkoperans scen i Stockholm.
