Hur gick det sen för Nora?

Ibsen är årets dramatiker! Två uppsättningar av Ett dockhem, en Hedda Gabler, en Vildanden och en Peer Gynt (och det enbart i Stockholmsregionen) bekräftar att intresset är på topp. Själv tillhör jag en generation som närmade sig Ibsen med försiktighet och med en kritisk analys i beredskap. Han var trots allt en borgerlig dramatiker!

Den dominerande viljan nu tycks vara att sätta formmässiga experiment i stället för analys och – åtminstone till det yttre – göra texterna samtida.

Bäst lyckas nog de uppsättningar som placerar dramatiken i ett neutralt rum, som Uppsalas Ett dockhem eller Stadsteaterns Hedda Gabler. Dramatens Dockhem låter utan varje tillstymmelse till analys replikerna från 1879 studsa mot en modern interiör och lika moderna kläder. Som tanken vore att det som finns djupast i texten ändå ska stiga fram och drabba oss som sitter i salongen?

Men Ibsen är ingen tidlös tänkare. Spelas denne borgerlige dramatiker så mycket just nu därför att liberalismens grundläggande värderingar också ska ta över teaterscenen?

Frågan blir pockande efter ett besök på norska Nationaltheatrets Torshovscen i Oslos gamla arbetarstadsdel. Kaldt produkt – författaren Mathias Faldbakkens dekonstruktion av Ett dockhem, som även finns som roman, regisseras av tyske Matthias Huhn. Uppsättningen har visserligen några rent gymnasiala inslag – björnar leker med kaniner och i mörkret rimmar röster på ”Nora” och ”hora”. Men uppsättningens totala brist på traditionell psykologisk realism känns ändå befriande. Och inte heller ett frontalt och schematiskt spel på en vitkaklad catwalk hindrar den utsökta ensemblen med Birgitte Larsens höggravida advokat Nora i spetsen från att beröra.

När Nora, med benägen assistans av Gard B Eidsvolds doktor Rank, i svart bodybag, till slut har dödat sitt nyfödda barn faller ett bedrägligt lugn över scenen. De två kallar det de gjort ”postnatal abort” och här förs en diskussion om fri abort som bör få kd att rusa till teatern. ”Värdet av att ta bort ett barn är ju redan allmänt vedertaget”, menar Rank. ”Man offrar en portion liv för lite extra personlig frihet.” Och Nora öppnar barnets mun så att Rank kan komma till med sprutan.

Nora anno 1879 lämnade make och barn för att bli ”människa”. 2007 har frigörelseprocessen landat i en monstruös självupptagenhet som inte känner moraliska gränser.

Nu är heller inte Faldbakkens Nora tidlös, utan en produkt av det oljestinna Norge och den generation som föddes med ”guldsked i röven”, för att citera Nora. Att hennes mest värdefulla produkt är sexualiteten, det har hon tidigt lärt av sin pappa. Maken Torvald, Øystein Røger, är en nolla som basar för en snowboardtidning. Hustrun kvittar i hemlighet hans spelskulder mot att ligga med Ole Johan Skjelbreds knarklangare Qvale, som hos Ibsen har namnet Krogstad.

Övergrepp? Inte alls! ”Jag har frihet att välja hur jag distribuerar min kropp”, säger Nora, som också menar att ”horbegreppet bör uppdateras i överensstämmelse med frihetsbegreppet”.

Det är svårt att se Kaldt produkt som något annat än en konservativ kritik av kvinnofrigörelsen. Och som en dekonstruktion av Ibsen där han framstår som vore han (den misogyne) Strindberg.

Tove Ellefsen Lysander