En studie i manlighet

I en tid när alla män vill förbli pojkar får vi se en pojke som vill bli man

helskärm

Den amerikanske antropologen Marshall Sahlins skrev en gång att det folk som ser livet som strävan efter lycka, måste vara kroniskt olyckligt. I Arthur Millers berömda En handelsresandes död ser vi denna olycka på upploppet, hur den amerikanska treenigheten familjen, materialismen och manligheten krossas av en samhällsordning som är med oss än i dag. I Sverige går den under namnet arbetslinjen.

Miller skrev i Ibsens och Strindbergs tradition, en linje som fortsätter med O’Neill och fick en sentida släkting i Norén och dennes borgerliga familjedramer. På Dramaten har man tacknämligt strukit några scener, komprimerat andra och rensat i den mångordiga dialogen. Att en viss patina ändå vilar över den noteras i scenografin som blott består av bruna stolar, ett bord och det ikoniska kylskåpet, allt på ett blanksvart golv med en lika lockande som hotande horisont i fonden.

Vi är kvar i femtiotalet, men den sparsmakade realismen (och enstaka monologer) låter pjäsen sträcka sig framåt i tiden. Men även om Millers blottläggning av den amerikanska drömmen ännu äger giltighet, så handlar denna föreställning först och främst om skådespeleri.

Och med Lena Endre och Krister Henriksson som Linda och Willy Loman torde få bli besvikna. Henriksson har en säregen förmåga att gestalta män på gränsen till – och över – sammanbrott. Roller som Ryttmästaren i Fadren eller byggmästare Solness i Ibsens drama var två han gjorde på Dramaten innan det blev Vasateatern och Wallander.

Rollen som Willy är inte lätt, knäckt redan vid entrén gäller det att hushålla med sammanbrottet så att det räcker hela vägen ut. Det kräver sin, ja, man. Med amerikansk bullrighet tvingar han in sig i rollen genom särpräglade betoningar och gester som vartefter adderas ihop till självmordet. Det imponerar, men riktigt färdig tror jag inte Henriksson är, enstaka gånger ligger uttrycket lika nära den berusades som den nedbrutnes; två skilda känslolägen.

Alldeles färdig är dock Lena Endre, som från första stund med ofta subtila skiftningar visar upp den underordnade moderns hela känsloregister. Endre behöver bara antyda en gest, darra med ett ögonlock eller antyda en replik för att hennes sinnesstämning ska framstå i all önskvärd skärpa.

Bland övriga måste Christopher Wagelins Biff, pjäsens enda sanningssägare, nämnas. Här finns en balansgång mellan pojken och mannen, en vilja att lämna barnets fumlighet utan att iklä sig faderns ihåliga manlighet. Däri finns kanske ett hopp för vår tid, när alla män i dag vill förbli pojkar ser vi en bild där pojken vill bli man, men inte Millers man.

Claes Wahlin