Kvinnofängelset

Jenny Aschenbrenner ser tre pjäser om familjen

Mamma ler med skälvande mungipor och brottas med sitt förvuxna spädbarn som smetar bajs på kylskåpsdörren. Det var länge sedan hon förlorade kampen mot kladdet.

Malin Axelssons dystopiska familjefars Kladdet lämnar inte mycket hopp kvar när den sista skvätten filmjölk geggats ut på köksgolvet. Det är en kolsvart bild av familjen som förtryckarmaskin som framför allt ger sig på flickorna och kvinnorna.

Både text och regi gödslar med överdrifter och skapar ett uttryck som i sig är en protest den samhälleliga ordning som tvingar kvinnor att le med skälvande mungipor. Skådespelarna lyckas hitta rätt i det groteska med sin mänskliga närvaro. Men helheten svajar mellan buskis och begåvat, blir ibland en smula lam och luddig för att i nästa stund excellera i äckel och träffsäkerhet.

På en tågstation, drygt 70 år tidigare, har en annan kvinna just lyckats rymma. Spetsprojektets uppsättning av Stina Aronsons Syskonbädd från 1931 är stilfull, välspelad och lika gnistrande intelligent som sin text.

Här är kvinnan på flykt undan en fyrkantig, förtryckande verklighetsuppfattning – inkarnerad i den äkta mannen. En patriark av den genomtrista sorten som tar varje antydan till egensinnigt tänkande hos sin hustru som bevis på sinnessjukdom. Men hon flyr från nervhemmet mot havet där den lilla burfågeln kan utveckla sina filosofiska resonemang i full frihet och växa sig stor som människa. Det hade kanske gått om inte kärleken kommit i kapp henne, i form av en passionerad konstnär, en gammal förälskelse och slutligen den äkta mannen.

De höga idéerna krockar mot familjens krassa lagbundenhet och faller döda ner.

Men 35 år innan dess fanns det hopp. Den feministiska pionjären Frida Stéenhoff debuterade som dramatiker 1896 med kammarspelet Lejonets unge. En tidstypisk uppgörelse mellan konvenans och personlig övertygelse, plikt och vilja, men med en klarögd maktanalys som sopar bort dammen ur hörnen. Den unga skulptrisen Saga Leire vägrar bli en burfågel, men innan Paris väntar med egen ateljé och fritt konstnärsliv faller hon för Adil, en föräldralös ung man utan medel att gifta sig.

I Isabelle Moreaus regi och med en lysande ensemble blir det en njutningsfylld stund, fylld av feministiska kvickheter och insiktsfulla personteckningar. Och att allt ordnar sig, lossnar och faller på plats på ett föga realistiskt sätt känns befriande utopiskt, som en pust frisk luft .

Det är en smula deprimerande att det bara var på 1890-talet som kvinnan hade ett yrke som spelade någon avgörande roll. Och att det bara var då som det gick att skönja en utväg, en utopisk framtid där kärleken var möjlig också för kvinnan utan att självrespekten offrades på familjealtaret.

Ett drygt sekel senare är familjen fortfarande ett rum att spärra in kvinnor i. Trots pappadagar och barnomsorg, ett hot om stympning och förnedring. I alla fall i den koncentrerade form av liv som är teater och som brukar säga något om vad som händer även utanför salongerna.

Jenny Aschenbrenner