Stenkastningens skamfulla konst

Göteborgs stadsteater
gör en rak och renskalad Mayenburgpjäs

helskärm

När Witha efter många år äntligen flyttar tillbaka till sitt hus i Östtyskland, retirerar hon in under köksbordet. Minnen av andra världskrigets bombanfall kommer tillbaka. Kanske vill hon också gömma sig av skam: hon har ägnat nästan 50 år åt att kraftigt försköna berättelsen om hur hon och hennes man agerade under kriget.

Hennes dotter Heidrun ( Emelie Strandberg) har tacksamt lapat i sig allt och byggt ett inre monument över sin döde far. Klenoden i den fysiska världen är en gatsten som någon kastade in genom fönstret, då under kriget: den är beviset för att pappan var motståndsman.

I själva verket var stenen riktad mot den judiska familj som bodde i huset före Witha (Marie Delleskog), Wolfgang (Johan Karlberg) och Heidrun. Att de mitt under kriget fick bättre jobb och bättre hus stod helt i relation till att judar fördes bort till lägren och mördades.

Den tyske, uppmärksammade dramatikern Marius von Mayenburgs pjäs Stenen gestaltar arvsskulden stramt stiliserat, med tre generationer kvinnor graviterande kring ett hus och en sten. Textens elegans kontrasterar mot det såriga ämnet där ingen absolution egentligen är möjlig. Regissören Mattias Nordkvist lyckas ganska bra med balansakten, även om skådespelarna kämpar lite med alla känslokonflikter som stängts in. Det blir ett och annat skrikigt utbrott, men på det hela taget är uppsättningen rak och renskalad.

Ensemblen löser smidigt pjäsens många växlingar mellan alla årtal från 1934 till 1993. Konfrontationerna med dem på vilkas bekostnad kvinnorna har sitt hus, är de dramatiska höjdpunkterna.

En flicka ( Helena Gezelius) som har bott där åren efter att Witha, Heidrun och hennes dotter Hanna ( Bianca Kronlöf) flytt till väst, uppenbarar sig i akt och mening att ”störa” – ungefär som erfarenheterna från DDR har ”stört” i det nya, återförenade Tyskland.

Starkast är scenerna som skildrar alltings upprinnelse: kvällen då Witha och Wolfgang tog över huset. Witha och judiska Mieze väntar på männen som förhandlar om priset, en ren charad naturligtvis.

Marie Delleskog och Carina Boberg (Mieze) spelar med återhållen, vibrerande intensitet fram hur deras öden mot deras vilja knyts ihop för alltid.

Malin Krutmeijer