Underhållande seriemördare

Shakespeare är en fest när Staffan Valdemar Holm regisserar fantastiska skådespelare på Det kongelige teater. Att Richard III är ”en grotesk tragedi med en psykopatisk seriemördare i huvudrollen”, som regissören säger i programbladet, hindrar inte ensemblen från att underhålla. De får den fyrahundra år gamla texten att leva och kränga på ett sätt som jag, notorisk samtidsfreak och måhända fördomsfull, knappt trott var möjligt.

Pjäsen berättar i korthet om hur Richard går fram som en slåttermaskin i ett par släktträd för att själv komma åt Englands krona. Bente Lykke-Møllers scenografi skildrar det med brutal elegans: en bred box där väggarna är svarta tavlor, på vilka namn efter namn stryks över i takt med likvideringen. Längs väggarna står ett trettiotal udda stolar, från vilka de tio skådespelarna betraktar spelet när de inte är aktiva i sina roller. Att iaktta är också att delta, det inskärper föreställningen. Tyrannisk våldsmakt tvingar sig in i människor: både underkastelse och revolt ger blod på händerna.

Därmed inte sagt att pjäsen är rykande aktuell. Alla dessa kungar, hertigar och heta blodslinjer är ofrånkomligen lite anakronistiska. I sin tid speglade pjäsen däremot verkliga händelser som präglade människors nu.

Ändå känns det riktigt att skådespelarna bär 00-talets mode, för över föreställningen som sådan vilar inget damm. Paret Holm/Lykke-Møller har arbetat mycket i Danmark, och det är uppenbart att här finns en fysisk, uttrycksfull skådespelartradition som passar dem. Jag gillar lågmäld realism, men när teatern kastar loss så här visar den sitt oberoende som konstart.

Varje skådespelare, några av dem i flera roller, gör en tydlig figur. Med hela kroppen är Birthe Neumann Richards spröda järnlady till mor, som förlorat alla andra söner under monsterpojkens mördarstråt. Hennes vrålande sorgduell med svärdottern Elizabeth i Benedikte Hansens värdiga, känslostarka gestalt är obetalbart rolig och hemsk. Kvinnorna är maktlösa i denna mansvärld, men deras personligheter är starka in i döden.

Så har vi Richard själv. Søren Saetter-Lassen är magnifik, en manipulativ liten rackare som inte tvekar att framkalla rörelse med fejkat handikapp och vidöppet ansikte, för att sedan på sekunden visa sitt rätta jag.

Malin Krutmeijer