Totalt mörker

Malin Krutmeijer ser två Norénuppsättningar om helvetet på jorden

”Det är inte rätt” – repliken ligger hjälplös i både hallickens och torskens mun i den sista delen av Lars Noréns pjästrilogi Morire di Classe. Nu har vår mörkaste dramatiker tagit oss till vad som väl ändå måste vara sista utposten i helvetet på jorden. Staternas eller folkgruppernas krig mot varandra – vi kan befinna oss i Tjetjenien, före detta Jugoslavien eller någon annan kaotisk, våldspräglad plats – har ätit sig in i människorna. De vill knappt ens överleva, men gör det ändå, på en marknad för droger och sex. Det är allas krig mot alla, fast kanske mest mäns krig mot kvinnor och barn – trots att de anar att det inte är rätt.

Pjäsen är tillägnad den ryska journalisten Anna Politkovskaja som mördades 2006, och var en hård kritiker av kriget i Tjetjenien. Urpremiären skedde i Bryssel för ungefär ett år sedan i regi av Norén själv, och det är denna fransk-belgisk-svenska produktion som i går inledde en Sverigeturné i Malmö. Samtidigt kan man se pjäsen på Betty Nansen Teatret i Köpenhamn regisserad av Vibeke Bjelke.

Starkast är de två barnrollerna. Fredlösa driver tioårige Stoijko och tolvåriga, blinda Elma omkring i ett ödelagt landskap där pedofiler betyder pengar och pappor ett helt spektrum av våld. De är på flykt och på jakt, och Norén skriver fram en dramatisk strömvirvel runt dem. Skådespelarna är fantastiska i båda uppsättningarna. Där Sandra Bengtson och Freja Jeppesen på Betty Nansen förmedlar ett offensivt allvar som Stoijko och Elma, hittar Agathe Molière den lille pojken i en fysisk skådespelartradition medan Clara Noël smidigt fogar sin flicka till helheten.

Att rollerna spelas av barn på Betty Nansen och vuxna i Noréns egen uppsättning är symptomatiskt. Vibeke Bjelke, erfaren Norénregissör, gör en realistisk pjästolkning och ger skådespelarna stort utrymme för uttrycksfulla porträtt. Lars Norén, däremot, stiliserar med koreograferade partier, frusna tablåer och ett omisskännligt sakralt lyft. Där Carsten Burke Kristensens scenografi är skitigt postindustriell, öppnar Gilles Taschet ett kyrkorum, och täcker scengolvet med brända apokalyptiska flagor.

Skillnaderna i angreppssätt löser inte en problematisk aspekt av pjäsen: hur den framställer de underordnade. Dess enda vuxna kvinnofigur är till exempel ett vegeterande exemplar i ett sladdrigt nattlinne, som snabbt glider upp över trosorna. Dunja är ett offer, visst, men varför parasitera på den ordning man vill kritisera genom att bjuda på lite fägring samtidigt som vi får förfasa oss över fägringens lidande? I Noréns uppsättning blir Dunja, i svenska Malin Crépins gestaltning, en skör, skändad oskuld. Det är elegant. Stine Stengade gör henne heroinmissbrukande, söndertrasad, på botten av samhället. Men hennes Dunja är en riktig människa.

Malin Krutmeijer