Stackars lilla flicka

Intresset kring Drottning Kristina har i princip ända sedan hennes eget 1600-tal varit omfattande. Kombinationen kunglighet, genus och kultur har i dag gjort henne till ett slags villebråd, ett komplex att projicera vår tids intressen på. Vad som inte passar in, ratas. Att Drottning Kristina var en högst kompetent och intellektuell kvinna som efter abdikationen inte blott var en konstmecenat av betydelse, utan även en diplomatisk förhandlare på hög internationell nivå, är kanske inte egenskaper som alldeles lätt går att dramatisera, men det vore ju fint om viss hänsyn till dessa fakta togs.

På Uppsala stadsteater vidarebefordrar man i stället myter, som att hon reste klädd i mansdräkt på grund av något slags erotisk tvehågsenhet (det var en överlevnadsstrategi), eller att hon eventuellt hade en affär med Ebba Brahe, medan det i dag står klart att hon hade ett romantiskt förhållande med kardinalen Decio Azzolino. Men han var ju man, så det är väl inte lika intressant.

Farnaz Arbabis regi tycks vilja iscensätta gåtan Kristina, en gåta som till stor del är en modern, ofta optimistisk konstruktion. Peter Viitanen agerar skolpojke och håller söta ­föredrag om drottningen och gör en sketch kring Greta Garbo, Shima Niavarani begår lustmord på Strindberg och Robin Keller låter Kristina som handdocka berätta göteborgsvitsar. Alla går de klädda i ett slags havererade schweizergardsuniformer med nätstrumpor. Scenen är ullig, som en barnkammare där Madonna sjunger ”Like a Virgin” och en död, vit häst tillsammans med riksvapnet i naturlig storlek tronar.

Möjligen har man försökt sig på ett slags översättning, sökt samtida sammanhang för att visa hur Kristina en gång provocerade. Kanske vill man bara förmänskliga henne, göra henne till ett barn med problem som vilken­ unge som helst. Vad publiken i den stad som hyser Sveriges äldsta universitet i stället får är några sketcher och välspelade exempel på den bildning som på i princip samtliga plan i dag är rena parodin på Kristinas egen: en omfattande beläsenhet, stor intellektuella skärpa och konstnärlig fingertoppsskärpa.

Claes Wahlin